Men väl framme i Örebro var det inte främst kärnkraften, förtroendet eller skolvinsterna som granskades. Utan själv bilresan. TT hade nämligen grävt fram att Centerns interna riktlinjer förordar resor med tåg.
Varför tar du bilen när det står att ni ska åka tåg? dundrade TT-journalisten.
Demirok sa att det var en säkerhetsfråga. Ett roligare svar, i tågkaosets Sverige, hade varit: ”För jag vill komma fram.”
Men inte ens om han såg bilen som en rullande helgedom hade jag blivit särskilt upprörd.
Det tror jag ingen annan är heller. Vad vi bör vara upprörda över istället är politiken. Och den uteblivna journalistiska granskningen av järnvägens förfall. I 30 år har det fått hålla på. Tre decennier av konkurrensutsättning, upphandling och privatisering har gett Sverige världens mest avreglerade järnväg.
Den fungerar överhuvudtaget inte. Men vi har knappast varit bortskämda med djuplodande granskningar av hur SJ tömts på sina tillgångar, driftsproblem och bristande samordning mellan alla aktörer. Eller hur politiker valt att blunda för problemen och satsat för lite.
Istället blir valet av transportmedel – som klimatfrågor så ofta blir – en fråga om individens privatliv. Det är roligare och enklare att granska en partiledares resor än att djupdyka i de strukturella skäl som gör att järnvägen inte fungerar.
Denna typ av journalistik missgynnar systematiskt progressiva politiker. De politiker som vill göra något åt klimatet eller jämlikheten får ständigt frågor om de ”lever som de lär”. De som aktivt motarbetar progressiv politik slipper däremot undan ansvar.
Ju mindre du vill förändra samhället desto lättare blir det ju att vara trogen sina ideal – samhället är ju redan uppbyggt efter din livsstil.
Det är nästan en egen journalistisk genre. Nooshi Dadgostar (V) kritiserades för att hon som vänsterledare bodde i en bostadsrätt. Alla ledande miljöpartisters sparande har granskats med samma nogsamhet. En oerhört praktisk sak, då i princip alla sparfonder innehåller någon tveksam investering, som lämpar sig för rubrikmakeri.
Avslöjanden på temat ”lever progressiva politiker som de lär” brukar i regel inte heller ta särskilt stor hänsyn till vad politikerna faktiskt ”lär”. Vänsterpartiet driver på för mer hyresrätter. Mig veterligen har de däremot aldrig tagit ställning för att det skulle vara fel att bo i bostadsrätt. En miljöpartist som flyger får förväntad kritik och frågor, men MP har aldrig drivit ett förbud mot flygresor. De vill däremot beskatta flyget och bygga mer järnväg.
Allt detta hade gått att leva med om klimatjournalistiken i övrigt sköttes väl. När jag för några år sedan började arbeta som pressekreterare för olika klimatpolitiker, var jag uppriktigt nervös. Jag förberedde mig genom att läsa rapporter och prata med forskare. Tog mig igenom långa diagram och lärde mig att räkna på Parisavtalets koldioxbudgetar.
Efter drygt fyra års arbete kunde jag konstatera följande: Mitt förarbete var helt onödigt. Inte en enda gång fick jag en svår granskande fråga om klimatet.
Nu blir säkert många journalister arga. De skriver ju massor om klimatfrågan! Det stämmer, det rapporteras ständigt om olika rekord och rapporter. Men granskning? Med några få undantag, som Dagens Nyheters utmärkta Alexandra Urisman Otto, förekommer det inte. Bland politiska journalister är kunskapen om klimatet nära noll. Trots att det alltid heter att klimatet är vår tids stora fråga.
Uppslag saknas inte. Seriös granskning utifrån en koldioxidbudget hade svart på vitt kunnat visa att partiernas klimatpolitik inte är tillräcklig. Varför görs inte det? Klimatpolitik handlar om matematik, inte tyckande. Det hade aldrig accepterats att en statsbudget inte gick ihop, att miljardbelopp saknades för finansieringen. Men i klimatpolitiken behöver varken politiker eller journalister räkna.
På sistone har medierna rapporterat om att klimatet verkar förändras snabbare än forskarna förväntat sig. Det borde inte komma som en chock. Det har länge funnits farhågor om att FN:s klimatpanel IPCC gjort för konservativa beräkningar. Men få, om ens någon, journalist har ställt kritiska frågor till IPCC. Istället har ett fåtal klimatförnekare (som hävdat motsatsen) getts orimligt mycket uppmärksamhet.
Man får förstås ställa frågor till Demirok om att han tagit bilen till Örebro. Jag tycker det är lite löjligt, han har inte gått på strippklubb direkt. Men för all del. Fråga på. Men det blir lite löjligt när ingen frågar politikerna om hur deras politik går ihop med den koldioxidbudget som återstår. Eller varför deras politik lett fram till tåg som inte går.
