Men den som hade hoppats på en nyanserad framåtsyftande debatt i kölvattnet av rapporten blir nog besviken.
Rapporten försöker visa hur antisemitismen inte bara har en förklaring utan flera. Det som sticker ut bland vittnesmålen är hur många legitimerar hatfylld antisemitism utifrån israelisk aggression och maktobalansen i Israel/Palestina-konflikten. Detta sker parallellt med en växande trend där ungdomar allt oftare stöter på konspirationsteorier, ofta med antisemitisk grund, på nätet. Det här gör att ”gamla” myter om ”judisk världskonspiration” gifter sig med en antisemitism som funnit bränsle i en geopolitisk konflikt.
En annan viktig aspekt i rapporten, som helt förbisetts i diskussionen, handlar om hur usla svenska skolor är på att bekräfta barns olika bakgrunder som avviker från den protestantiska normen. Det här menar rapportförfattaren är ytterligare en bidragande orsak till judars utanförskap. Judar blir något abstrakt och främmande – och möjligtvis skrämmande – och på så sätt en enklare måltavla.
Rapportförfattaren Mirjam Katzin lyfter alltså flera aspekter som skulle kunna utmynna i en bred diskussion och konkreta förslag på hur man kan arbeta framåt. Men gissa om högerdebattörer och -politiker ville ta till sig rapportens intention?
Ledarskribenten Adam Cwejman, på den högerorienterade Göteborgs-Postens ledarsida, sågade rapporten med motiveringen att den inte tillräckligt mycket pekar ut enskilda grupper som problemet, inte ”talar klarspråk” enligt honom. Vilket i sig är märkligt då rapportens syfte uttryckligen är att ”lyfta frågan, snarare än att ducka den”. Och att skolan ”behöver sluta se Israel/Palestina-konflikten som något som pågår långt borta, utan istället erkänna den som en del av den malmöitiska vardagen”.
Ännu värre är det med Per Gudmundsons inlägg i det numera sjunkande skeppet Bulletin. Han drar alla som kommer från Mellanöstern över en kam. Hans ärende tycks vara att Sverige ska stoppa invandringen och i synnerhet från Mellanöstern, för honom fungerar antisemitismen som ett utmärkt politiskt slagträ för det ändamålet. Vill man få stopp på antisemitismen måste man få stopp på människorna, menar han.
Moderaternas partiledare Ulf Kristersson lyfter utvisning som en gångbar lösning i en debattartikel i Sydsvenskan:
”Den som har fått en fristad i Sverige får aldrig utnyttja det för att förtrycka andra minoriteter. Fler brott med antisemitiska motiv ska också leda till utvisning”.
Det är precis det här som rapportförfattaren Mirjam Katzin varnar för i studien:
”Antisemitism har blivit en plattform genom vilken andra politiska strider kan föras, vilket gör att kampen mot antisemitism i vissa fall blir instrumentaliserad. Den här plattformen används bland annat för att föra fram islamofoba och anti-arabiska hållningar och frågan utnyttjas på så vis i en rasistisk diskurs”.
Kort sagt: den oerhört allvarliga frågan som gäller rasism mot judiska barn i Malmö kapas av krafter som använder den för sina egna politiska syften. Resultatet blir att sakfrågan fördunklas och infekteras. Förlorare är de judar som blir utsatta.
Den verkliga utmaningen är denna: antisemitismen i Mellanöstern hakar idag i den europeiska antisemitismen. Myter om ”judisk makt” och världskonspiration bakas in i dagens politiska frågor i Mellanöstern.
Problemet med att inte erkänna denna komplexa verklighet, menar Mirjam Katzin, är dels att antisemitism i vårt samhälle blir reducerat till något som är ”importerat”. Det i sin tur döljer den antisemitism som har sitt ursprung i och legitimeras i europeisk kontext.
Men ännu viktigare: Mirjam Katzin visar i studien på det centrala i just en antirasistisk hållning. Att inte, som högerdebattörerna, ställa vi mot dem. Utan att skolor, och samhället i stort, arbetar med värdegrund, demokrati och inkludering. De skolor som förmått att baka in det i det ordinarie arbetet har lyckats bäst.
En lärare berättar att i en klass där starka antisemitiska åsikter uttrycktes blev ett samtal om Israel/Palestina en väg framåt:
”När eleverna hade fått uppleva att läraren lyssnade på deras känslor och åsikter blev de mottagliga för ny kunskap om judisk diaspora och den historiska bakgrunden till konflikten från olika perspektiv, vilket dessförinnan hade varit okänt för dem. Efter det gick det mycket bättre att hantera frågan om antisemitism, vilket läraren uppfattar berodde på att de märkte att hen var beredd att lyssna på deras upplevelser och känslor.”
Det här är något som också bekräftas av forskare på Kruezberger Initiative against Antisemitism (KIgA). Bland annat intervjuas Amina Nolte, som har goda erfarenheter av att arbeta med antisemitism kopplad till Mellanöstern:
”Hon beskriver att det är viktigt att inte tysta diskussionen, utan tvärtom synliggöra frågan från dess olika sidor. Istället för att undvika komplexiteten och tvätta bort motsättningarna genom tomma fraser, föreslår hon att man ska arbeta genom denna komplexitet för att nå framåt.”
Skolan behöver stöd i dessa komplexa frågor och det görs redan mycket som är bra. Sedan 2019 deltar Malmö i SKMAS:s (Svenska kommittén mot antisemitism) hågkomstreseprojekt. Andra exempel som lyfts är erfarenheter av interreligiösa möten via rabbinen och imamen i organisationen Amanah. Men också det arbetet som Open Skåne och Tillsammans för Sverige gör.
Arbetet mot antisemitismen behöver intensifieras.
Men den som tror att det görs med en rasistisk ansats gör hela frågan en rejäl otjänst.
