BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

På något sätt blev just den festivalen ett nationellt startskott för en intensiv debatt om hur tjejer behandlas, vad tjejer måste stå ut med. Att det aldrig kommer att finnas några trygga platser för tjejer förrän samhället gör upp med mansnormen, män börjar se sin egna kollektiva del i problemen och fler börjar sättas dit för sexualbrott. Eller ja, det är vad den där intensiva debatten som startade för rätt precis ett år sedan i alla fall kunde – borde – ha handlat om. 

Så blev det inte. I stället blev den en helt verklighetsfrånvänd debatt om vilka det egentligen är som ofredar tjejer. Att det aldrig hände sådant ”förr i tiden”, att det var ett ”nytt fenomen i Sverige” och att sexuella övergrepp är något som kan avgränsas till festivaler. 

”Nu har vi under de senaste åren haft sexbrott som vi inte har sett tidigare. Jag är rädd för att folk tror att de här problemen har en enkel lösning”. Så sade Karin Johannesen, säkerhetschef på We Are Sthlm, i en intervju inför årets festival. Men vilka nya typer av sexbrott som menas är högst oklart. Och seriöst, vad är det som är nytt i att snubbar förgriper sig på tjejer?

Jag är en av dem som var tonåring på Vattenfestivalen. Jag har relativt klara minnen av den. I anslutning till den var det disco för ungdomar, vid Kungsträdgården. Jag var där flera gånger med mina tjejkompisar och dansade till musik som jag i dag undrar hur jag över huvud taget kunde tycka var bra. 

Hur som helst är det inte den anskrämliga musiken jag minns mest. I stället minns jag den där snubben som var mycket äldre och större än jag, och som lade båda sina armar om mig och tryckte upp sitt skrev mot mig bakifrån när jag dansade. 

Och den andra snubben, som vägrade respektera att vi ville dansa själva och hela tiden skulle in i ringen, så att säga, och dansa med mig eller någon av mina kompisar. Och han som skulle köra oss hem i en gammal Saab, sent på kvällen, från stan till Jakobsberg, för knappt några pengar alls, och som blev sur när vi sade nej. Som att han blev besviken. Över vad? Knappast en utebliven förlustkörning. Och på nattbussen hem satt ju Jocke, han snygga killen som gick i gymnasiet. Han var full och höll på och flyttade närmare hela tiden.

Det var då och nu är nu. Och liksom det inte finns fredade zoner eller trygga rum för tjejer nu fanns det inte det då heller. De som säger att det var bättre förr är förvirrade. 

I DN berättar Emma, Sofia och Tanja, tre unga tjejer, att det var ”händer överallt” under We Are Sthlm förra året men att de ändå bestämde sig för att gå igen, men med jeans på sig för att försöka minimera obehagskänslan. Att ha kjol kändes för riskabelt.

Inför årets We Are Sthlm-festival tillsattes det 200 000 kronor extra för utökad säkerhet. Festivalområdet planerades om, så att färre områden skulle kunna utnyttjas för ofredanden och kameror bevakar festivalområdet i realtid. 

Det är ju bra och så. Men förhindrar det ovälkomna händer i folkhavet? Knappast. Förhindrar det att tjejer är allmänt villebråd över huvud taget? Knappast.

Det är ju liksom inte festivalerna i sig som är problemet, och har aldrig varit det heller. Det är snubbarna. Och kanske, till nästa år, kan det tillsättas resurser för att jobba med det. Med den gruppen människor. Så kanske vi kommer någonstans.