BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Svaret på den frågan är enligt flickans föräldrar en enorm personalbrist. I en intervju med Sydsvenskan berättar de att förskolepersonalen har sagt att det var en person ute med barnen medan resten satt i ett möte. Förskolan tyckte således att det var fullt i sin ordning att en person vaktade samtliga barn utomhus medan resten hade vad som måste ha varit ett mycket viktigt möte.

När Sydsvenskan kontaktar förskolechefen hävdar hen dock att de absolut inte är underbemannade och det var hela nio personer ute. Detta trots att både mamman och förskolepersonalen i försäkringsanmälan hade skrivit att det handlade om en person. Hur förskolechefen för övrigt kan tycka att nio personer är bättre än en är en annan gåta...

Likgiltigheten från de vuxnas sida är beklämmande. Inte bara ur förskolechefens synpunkt utan ur hela samhällets och politikernas synpunkt. Underbemannade förskolor och skolor är i dag ett vedertaget problem. I en granskning som DN gjorde förra året visade det sig att det råder brist på förskolelärare i 70 procent av Sveriges kommuner. Samtidigt har taket för antalet barn per barngrupp slopats och för två år sedan blev det fritt att börja tänka i pengar och siffror i stället för omsorg. 

Statistik från Lärarförbundet visar tydligt att förskolelärarna är på väg att jobba ihjäl sig. Andelen sjukskrivna för stressrelaterade diagnoser är för förskolelärare 4,9 procent, jämfört med 2,6 för arbetsmarknaden i genomsnitt. Lastbilschaufförer måste dokumentera sina sov- och körtider i en liggare och då snackar vi om en bil! När det gäller människor, och framför allt barn är det tydligen inte lika viktigt. 

Den andra frågan som infinner sig, förutom den uppenbara bristen på (hörande?) personal, är den bitande pojkens psykiska hälsa. Jag vet inget om pojkens bakgrund och jag är ingen expert på barnpsykologi, men att ett barn biter med en sådan frenesi och brutalitet är inte normalt. Ett sådant beteende behöver utredas genast och resurser måste sättas in. Andra barn får inte betala priset av att ett annat barn inte klarar av grupp-samvaron.

Så vad händer? Förvisso framgår det att både flickan och pojken nu ska få extra tillsyn, men redan några dagar efter händelsen anordnar föräldrarna en lekträff mellan barnen. Detta trots att flickan uppenbarligen fortfarande är traumatiserad och drömmer mardrömmar om händelsen. Vad sänder det ut för signaler? Att det är helt okej att begå övergrepp, bara man träffas och ”pratar om det” sedan?

Den här förbannade flatheten från samtliga vuxnas sida gör mig vansinnig. Detta fall handlar om två separata, men allvarliga problem. Det är på tiden att vi vuxna står på oss och börjar bete oss som skitstövlar vad gäller våra barns rätt till hygglig omsorg. Och så en jäkla lekträff på det...