BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Kanske denna lust att drömma sig bort blir extra stark när verkligheten är jobbig. Men är den jobbig eller är det jag som är för negativ? Aldrig förr har så många lyft sig ur fattigdom. Det är fler som äter sig mätta och dessutom har fler elektriskt ljus och telefon än någonsin tidigare. Detta är sant och viktigt att bejaka. Samtidigt leder ju befolkningsökning och förbättrad standard till mer ekonomisk aktivitet. Om man inte samtidigt förbättrar tekniken och aktivt påverkar dess inriktning får man med nödvändighet ett ökat tryck på olika ekosystem.

Man talar om att vi gått in i Antropocen. Begreppet är något av en ordlek – det låter som en geologisk tidsålder och det är avsikten. Vi är nu i en ny geologisk tidsålder – en ålder då människans egna aktiviteter är den viktigaste kraften när det gäller att styra Jordens olika egenskaper och tillstånd.

I Antropocen är människans aktiviteter en huvudfaktor som styr halten i atmosfären av koldioxid och andra gaser som avgör planetens klimat. Samma sak för utsläppen av freoner som leder till ozonhålet. Till detta kommer en lång rad andra problem som förlorad biodiversitet och spridning av nya kemikalier i naturen. För 25 år sedan publicerade Union of Concerned Scientists en artikel som undertecknades av över 1 000 forskare inklusive en majoritet av då levande naturvetenskapliga nobelpristagare.

Denna artikel hade rubriken ”En varning till mänskligheten” och hävdade att det krävdes drastiska förändringar i det sätt vi sköter naturen för att undvika drastiska konsekvenser och stort mänskligt lidande. Nyligen kom en uppföljare undertecknad av mer än 15 000 forskare som publicerades i Bioscience i december 2017. Den menar att det mesta går åt fel håll.

Denna naturens kris är inte omöjlig att hantera, men den är svår – det skulle krävas mod och hårt arbete även från de skickligaste av politiker. Och här kommer vi alltså till kris nummer två. Vad har vi för politiker i dag – är de kapabla – och vill de arbeta med att möta denna typ av utmaning på ett konstruktivt sätt?

Här är det lätt att bli både raljant och deprimerad. Vi har president Trump som inte tror på varken vetenskapen, miljökriser, den etablerade pressen eller ens sin egen säkerhetstjänst. Men det är fel att bara klaga på en person. Snarare skall man i så fall beklaga att populistiska politiker och partier har så pass stort inflytande. Även i Europa håller England på med sitt Brexit, Spanien är fullt upptaget med sin interna kris i Katalonien.

I Österrike och flera andra länder både i Öst- och Västeuropa sitter partier i regeringsställning som har ideologier som är främlingsfientliga, populistiska, auktoritära och ibland öppet fascistiska. Ryssland, Turkiet, Indien, Filippinerna och många andra länder har också regimer som håller pressen kort och är öppet auktoritära. Få av dessa regimer har något större intresse av miljöfrågor.

Naturligtvis var inte allt bättre förr. För bara 40 år sedan dominerade diktaturerna i hela östra och södra delarna av Europa. Innan det var det världskrig. Men det känns ändå korrekt att säga att vi har en kris i förhållande till demokratiskt ledarskap. Just när vi skulle behöva klokt ledarskap är den som svårast att finna. Är det bara otur att vi har två sådana kriser samtidigt?

Jag tror inte det är bara otur och tänkte nämna två saker att se upp med: Lobbyismen och Apatin. Politiken bestäms inte bara av förnuft utan ofta av lobbyister. Ju mindre och mer homogen en grupp är desto lättare är det att organisera en lobbygrupp. Det kan gälla så väl fiskare som jordbrukare, kemiföretag som oljeproducenter. Dessa lobbygrupper kan vara mycket energiska – för medlemmarna står mycket på spel och i många länder kan lobbyisterna satsa mycket pengar på att övertyga politikerna. Eller köpa dem. Världens klimatpolitik styrs tyvärr inte av förnuft utan av lobbyister från kol- och oljebolagen.

Vi väljare måste också ta vårt eget ansvar för att försvara demokratin. Kanske stödja de någorlunda förnuftiga politiker som trots allt finns. Ta Löfven eller Reinfeldt, Hollande, Merkel, Macron eller Obama som exempel: inte fläckfria. Ibland lovar de mer i valtider än vad de kan leverera i regering – men överger väljarna förnuftiga mittenpolitiker så ökar spelrummet för mycket farligare krafter.