Sitter på tåget, från västkusten till östkusten. Grönt hela vägen. Häromveckan firade vi min systers 40-årsdag. Hon ville vara utomhus. Till skillnad från henne är jag ingen friluftsmänniska som gärna är ute i skog och natur, särskilt inte när den varma årstiden passerat. Men där var vi vid en sjö, vid en skog och grillade och lekte lekar i fem timmar, utan att frysa. I de södra delarna av Sverige var temperaturerna till och med klassade som sommar.
När vi var yngre kom alltid den första snön samma vecka som min systers födelsedag, första veckan i november. Då började vintern. Sedan några år har det dock förändrats. Minusgraderna, frosten och snöflingorna har kommit allt senare. I år har de fortfarande inte synts till i min del av landet. På nyheterna berättar de om förvirrade djur och skogen som luktar av panik.
De som inte har panik sitter nu i regeringen. Ministrar och riksdagsledamöter ställer sig istället på rad för att skamlöst outa sin idioti inför rådande klimatkris. Oppositionen väljer att attackera och håna regeringen för att den inte håller sina vallöften om kraftigt sänkta bränslepriser. Tack och lov, säger jag, låt oss hoppas på att de bryter många fler löften.
Det är ett speciellt liv att befinna sig i riksdagskorridorerna. En tror att allt cirkulerar kring vad som händer i det huset. När jag satt i riksdagen och hade en hektiskt dag med mediautspel trodde jag att alla visste allt vad mitt parti stod för. Jag tyckte därför det var orättvist när jag träffade partikamrater och andra som inte tyckte att vi syntes eller gjorde något i den fråga, som jag tyckte att jag syntes asmycket i. Att vara i opposition i dessa tider kräver att vara som hord trumpetande elefanter.
Att regeringen lagt ner miljödepartementet behöver inte vara en stor grej. Förstå mig rätt. Visst skickar det signaler, men blotta existensen av ett miljödepartement har ju inte gjort att det gjorts tillräckligt för att ta oss ur klimatkrisen hittills. Det är innehållet som är det viktiga och då är det de kraftiga nedskärningarna i budgeten på miljö- och klimatområdet som är det riktigt allvarliga.
Att bilåkandet premieras före kollektivåkandet är bakåtsträvande. Att sätta sin tilltro till kärnkraft som eventuellt kan finnas om 15 år, men stoppa havsbaserad vindkraft som kan ge oss el betydligt snabbare är korkat.
På klimattoppmötet Cop27 i Egypten har andra länder kritiserat Sveriges totalomvändning. Medan Brasiliens nyvalde president, Lula, har lovat att skydda regnskogarna i Amazonas, vågar Sveriges miljöminister Romina Pourmokthari (L) inte svara på om hon tänker göra detsamma med vår, för klimatet lika viktiga, boreala skog. Hon intar mer av en Bolsonaro-inställning genom att lyfta skogsindustrins intressen.
När kan vi få en riktigt granskande journalistik som faktiskt vågar konstatera att brunhögerns klimatpolitik är helt verklighetsfrånvänd? I sin ängslighet att rapportera ”objektivt” vågar journalistiken inte granska högerpartierna. De tillåts föra fram det ena idiotiska förslaget efter det andra utan ordentligt ansvarsutkrävande från svensk media. Journalistiken måste våga konstatera det faktum att det är en vansinnig politik, inte för att jag som vänster tycker det, utan för att forskningen säger det.
I brist på elefanttjutande politiker och granskande journalister gör klimataktivister vad de kan för att påkalla uppmärksamheten för branden vi står mitt i. Det går att ha mycket åsikter om metoderna med att kasta tomatsoppa på kända målningar eller att limma fast sig på vägar. Likväl är det orimligt att ställa dessa människor till svars för sabotagebrott när de äkta sabotörerna är politikerna som inte gör något, alternativt gör fel saker.
I normala fall gillar jag inte retorik som går ut på att vi på individnivå ska lösa klimatkrisen. Jag vill dock rikta mig till ansvariga väljare. Till de som bara tänkte utifrån sin egen plånbok. Som lät sig luras av att bensinen och dieseln skulle sänkas med tio kronor litern. Hoppas ni lärt er en läxa. Sluta vara så förbannat egoistiska. Inför nästa val, ansträng dig att tänka större och godare.
