Tavlan kom från Kabul. Den målades av en av alla ungdomar som lärt sig perfekt svenska, gått i svensk skola och som sedan utvisats till talibanernas Afghanistan. Nu målar han tavlor av landet han trodde skulle bli hans nya hemland. Landet av röda stugor med vita knutar.
Man kan tycka olika om att Sverige lade om sin migrationspolitik. Men det är lätt att förstå varför det blev så. Att de fattigaste kommunerna i decennier fått ta emot merparten av alla flyktingar – medan de rikaste kommunerna knappt tagit något ansvar alls – knäckte till slut den svenska solidariteten. I ett mer jämlikt samhälle hade det kunnat sluta annorlunda.
Men ett land som vill stänga dörren har fortfarande ett ansvar för alla som kom när dörren ännu var öppen. De politiker som nyss talat om ”öppna hjärtan” vägrade sedan ta ansvar för dem som kom i kläm när reglerna ändrades. Värst drabbades de ensamkommande ungdomar som kom åren runt 2015.
De flesta är nu unga vuxna men många väntar fortfarande på slutgiltigt beslut. Andra har utvisats trots åratal i Sverige. Många har rest till Frankrike där de till skillnad från här kan få uppehållstillstånd. Och ett stort antal har tagit sina egna liv.
Alla har fått sina mest formbara år förstörda av Sveriges oförmåga att hantera deras fall. Behandlingen av de ensamkommande är kort sagt Sveriges största moraliska misslyckande i modern tid.
Det borde skrivas tusentals ledare om dessa ungdomar. De har förstås varit de mest utsatta. Men det finns en annan grupp som också fått för lite uppmärksamhet. De som gjorde vad det offentliga Sverige uppmanade oss att göra, när Centralen fylldes av människor på flykt.
De som öppnade sina hjärtan.
Åren runt 2015 välkomnade tusentals svenskar ensamkommande barn i sina hem. Andra tog ett stort ansvar som volontärer. Det är svårt att tänka sig en större resurs för ett samhälle än den här typen av människor. De är ett slags samhällets solidaritetsreserv.
I början kände de Sveriges stöd i ryggen. Det ordnades tv-galor och insamlingar. Det kändes självklart att de flesta skulle få stanna.
Men det samhälle som nyss applåderat dem bytte tvärt fot och opinionen vände. Alla som hade fått ansvar för en ung människa kunde dock inte byta fot. De volymer politikerna pratade om var för dem en liten människa som stod i köket och drack mjölk. De kunde inte bara kastas ut.
Livet för dem som tagit hand om ensamkommande blev snabbt en byråkratisk och personlig mardröm. I nästan varje sådan familj jag talat med finns någon som behövt söka psykologisk hjälp. Flera har behövt sjukskriva sig.
Fattas bara annat. De flesta familjehem beskriver hur ungdomarna blev en del av familjen, ett av sina barn. Åratal av osäkerhet om de ska få stanna gör påfrestningen enorm. Oron när de utvisas ohanterlig.
Värst är kanske känslan av att ha lämnats ensamma av samhället. De har fått ägna åratal åt att förstå den byråkratiska labyrint som är Migrationsverkets regler. Nästan alla har gjort ofattbara ekonomiska uppoffringar. Många har varit familjehem utan ersättning, när en ungdom fyllt 18 eller fått sin ålder uppskriven. Det är dyrt att vara solidarisk, när samhället abdikerar. Men vad gör man inte för sitt barn?
Den gemensamma nämnaren bland de familjehem jag talat med är en tappad tilltro. När dessa bullbakande fosterföräldrar pratar om samhället är det med en misstro jag annars bara hört hos kriminella. ”Sverige är en bananrepublik”, säger en annars väletablerad kvinna i 50-årsåldern. ”Det finns ingen rättssäkerhet. Ingen alls”.
De som kämpat i åratal för sina ensamkommande bonusbarn är nog det finaste Sverige har. De öppnade sina hjärtan. Som politikerna sa att de skulle göra. De var vår humanism personifierad inte bara i ord, utan också i handling.
Att just dessa människor tappat tilltron till samhället kan stå oss väldigt dyrt. De frivilliga, goda krafterna är själva ryggraden i ett folkhemsbygge.
De förtjänar inte bara ett tack. De förtjänar faktiskt en ursäkt.
