Hannah Arendt flydde som tyskjudisk, nybliven filosof Nazityskland, internerades i läger i Frankrike och flydde vidare till USA. Där blev hon till en början statslös flykting, ”paria” kallar hon tillståndet, den belägenhet som många flyktingar i Europa i dag befinner sig i.

Dagens flyktingar flyr från Bashar el-Assads Syrien, där han i likhet med historiens tyranner låter massmörda sina egna medborgare, eller från så kallade Islamiska Statens terrorvälde, inte olikt nazisternas skoningslösa SS, ämnat att ingjuta fruktan och med våld och död och modern PR uppnå underkastelse och installera ett skräckvälde.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Jag tänker citera stycken ur boken, som tankefoder. Och styckena är ändå bara en bråkdel av allt Annika Ruth Persson lyckas förmedla helt utan pekpinnar; inte bara om Hannah Arendt utan om WH Auden, Mary McCarthy, Franz Kafka, Walter Benjamin och många fler av den tidens tänkare.

Om nationalismen skrev Hannah Arendt, som låtit sig inspireras av JT Delos tankar, följande: 

Nation förklaras med att folk blir en nation när de ser sin historia som en fråga för det egna samvetet. Och: En stat sägs vara ”ett öppet samhälle som styr över ett territorium där detta samhälles makt ger skydd och stiftar lagar”. Staten är alltså dels en ”rättslig institution” och i denna egenskap uppfattar staten ”endast medborgare, oavsett vilken nationalitet de har”, (som Frankrike försöker leva upp till, min anmärkning) dels en maktinstitution, och i den egenskapen kan staten bli aggressiv och kräva mer territorium (som USA, de kräver sällan territorium, men underkastelse under ”vårt sätt att leva”). Nationalism är enligt Delos liktydigt med ”nationens erövring av staten vilket är innebörden av nationalstaten.” 

”De mänskliga rättigheterna, som under det sena fyrtiotalet diskuterades flitigt, gäller i själva verket bara de som är medborgare någonstans. Den som tvingas fly förlorar sitt hem, och därmed sin sociala väv. Att förlora sitt hem är en gammal välkänd katastrof. Förändringen under 1900-talet är att det blivit omöjligt att finna ett nytt”. (Det är var Sverige under S, MP och V kämpar med, att ge flyktingar ett nytt hem och hemland, men det gäller bara vissa och bara de insläppta.) Arendtboken: ”Vidare innebär förlusten av medborgarskap att flyktingen förlorar sitt statliga skydd och därmed också rättsliga skydd; medan medborgaren kan påräkna rättsligt skydd oavsett i vilket land den än befinner sig, så kan den statslösa inte påräkna rättsligt skydd någonstans.” Om vi (svenskar) drabbas av akut diskbråck i Paraguay, finns det en inre trygghet; vi har ett medborgarskap, en styrka, en stat, till vilken vi betalat skatt, som i utbyte kommer att bry sig om oss. Flyktingarna, våra medmänniskor är utan egen förskyllan totalt utkastade i världen. Följande citat ur Annika Ruth Perssons bok kommer jag inte att lägga mig i; men vad det lärde mig är att ”mobbmänniskor”, Hannah Arendts benämning, finns på minst två, lika bedrövliga sidor:

”Mobben kommer från alla klasser och består av ’de bortkastade från alla klasser’. Denna fredlösa mobb, utkastad från samhällets normaliserande verksamheter och umgängesformer, bjöds (på 1930-talet) in till två ödesdigra allianser: den ena var ’den allians mellan kapital och mobb’ som Hannah Arendt finner vid upprinnelsen av varje imperialistisk politik, en allians som tillät europeiska statsmän att ’dra en skarp gräns mellan koloniala metoder och normal inrikespolitik’ – att släppa mobbmänniskor lösa på den koloniala sidan gränsen och själva hålla sina händer hyfsat rena i hemlandet. Den andra alliansen antog formen av olika pan-rörelser – ett slags imperialism på hemmaplan – och hade syftet att skapa en kombination av inrikes- och utrikespolitik som lät nationen ’plundra andras territorier och utsätta främmande folk för total förnedring’.

I båda dessa allianser blir rasism och nationalism de ideologiska grundvalar som berättigar vilka brutala metoder som helst i ett gränslöst utnyttjande av dem som inte tillhör ’imperiets’ härskarfolk.”

De växande främlingsfientliga partierna i Europa, à la SD, utnyttjar i dag de mest plågade, flyktingarna, till att skapa en hatfull inrikespolitik. Partier inom Alliansen, som vill håva in röster, börjar anpassa sig. Enligt en forskningsrapport var bara tre procent av tyckandet på de fyra största tidningarnas ledarsidor 2010–2015 positiva till immigranter. Det strider inte mot yttrandefriheten att beskriva flyktingfrågan med medkänsla.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.