Men ekonomi är inget bra ord för vad det handlar om: det viktiga är människornas materiella villkor. Det är något mycket vidare och mer klass- och maktrelaterat än det där ordet ekonomi, som alltid tenderar att uttalas på borgerlighetens villkor. Strindberg frågade i Liten katekes för underklassen: Vad är ekonomi? Och han svarade: En vetenskap uppfunnen av överklassen för att komma åt frukten av underklassens arbete. En svensk ekonom, Villy Bergström, konstaterade en gång att nationalekonomer egentligen borde kallas ”doktorer i liberalism”.
Materiella villkor är något djupare och bredare. Det är till exempel fullständigt häpnadsväckande att Sverige har en av Europas sämre a-kassor. TCO genomförde nyligen en studie av saken och där konstaterades att a-kassan har blivit en b-kassa. ”Arbetslöshetsförsäkringen var tänkt att ge 80 procent av den tidigare lönen. Men a-kassan har urholkats och med det ordinarie regelverket får bara drygt 15 procent av de heltidsarbetande 80 procent av den tidigare lönen”, skriver TCO. Och de senaste 20 åren har trenden för ersättningen varit nedåtgående.
Att a-kassan hamnat i skymundan i all politisk debatt de senaste decennierna vittnar mer än mycket annat om att vänstern och arbetarrörelsen mist allt vad problemformuleringsinitiativet heter i den ekonomiska politiken. Men här kan vi verkligen tala om materiella villkor: a-kassan är en av de främsta skyddsvallarna ett samhälle har mot en svår ekonomisk nedgång.
För tillfället tycks ”ekonomi” mest handla om räntor. Riksbankens räntehöjningar ska bekämpa det som nu utnämnts till den stora fienden i svensk – och europeisk – ekonomi: inflationen. I grunden är det mycket märkligt. För även om de låga räntorna – ibland till och med minusräntor – orsakat en mängd strukturella problem i samhällsekonomin under lång tid – sedan den kapitalistiska krisen 2008, som egentligen förblivit olöst – så kommer de räntehöjningar som Riksbanken nu börjat genomföra inte att kunna göra något åt inflationen. Höjda mat- och bränslepriser och många andra priser beror i allt väsentligt på efterverkningar av pandemin och på kriget i Ukraina. De räntehöjningar som nu aviseras kan inte göra något åt det. Den främsta effekten av höjda räntor blir i stället att efterfrågan i samhället bromsar in och en djupare lågkonjunktur än vad som annars skulle komma blir resultatet.
När de materiella villkoren kommer i förgrunden kan samhällsklimatet snabbt välta åt antingen höger eller vänster. Det kan välta åt höger om de där åtstramningsidéerna dominerar helt och det skärs ner på olika verksamheter. Men det kan också snabbt välta åt vänster. De materiella frågorna blir synliga och brännande. Klassfrågorna kan snabbt äntra scenen och bli centrala. Historiskt sett har det ofta varit så att i kristider ökar klassidentifikationen och i goda tider minskar den.
Plånboksval. Jag avskyr ordet. Det har verkligen en air av ren och skär egoism. Det finns ingenting av samhälle och kollektivitet i det där ordet. När en ekonomireporter får frågan vad en vanlig människa kan göra om inflationen fortsätter att stiga och tiderna blir hårdare, så blir svaret: Man får snåla. Men det är det klassiska receptet för en allmän nedgång av välfärden i hela samhällen, en insikt som under keynesianismens glansdagar var självklar men som numera är rätt så bortglömd. När alla sparar, blir alla fattigare. Efterfrågan sjunker. Arbetslösheten tilltar. I Sverige är arbetslösheten nu strax under åtta procent. Vad händer om den hamnar på elva procent – och det samtidigt är så att vi knappt har någon anständig a-kassa alls?
Men det är lika snävt ekonomistiskt att förorda en expansiv ekonomisk politik i största allmänhet. Det som behövas är massiva offentliga investeringar, både i alla slags sociala verksamheter – skola, vård och omsorg – i arbetsmarknadspolitik som minskar långtidsarbetslösheten, i byggandet av hyresrätter och i den gröna omställningen där politikens materiella sida i grunden är allra störst.
Risken nu när Riksbanken är inne på att höja räntorna i kanske ganska snabba steg och när alla medier och alla partier talar om inflationen som den stora fienden är att vägen till dessa nödvändiga investeringar helt blockeras.
Ja, jag hoppas att det blir ett plånboksval. Men ordet gillar jag inte. Jag föredrar ordet välfärdsval, klassval eller varför inte det krångliga men mest sanna uttrycket: de materiella villkorens val. Ty då inbegrips även miljö- och klimatfrågor. Insekter och träd har inga plånböcker.
