Människan har fria val, sägs det. Men de marockanska gatubarnen visar om några vilken lögn detta är. Och att man inte ”kan bara om man vill”. För visst klarade de att ta sig ur landet och ta sig över till Europa. De lyckades arbeta svart bland annat i jordbruksindustrin i södra Europa. Men sedan kom den ekonomiska krisen, och jobben försvann, den tvingade dem norrut, där också demokratin skulle fungera bättre, hade de hört. Inte hade de kunnat veta att landet de anlände till precis höll på att genomgå en ful metamorfos. Istället för att avlägsna sig från sin mörka historia, valde detta land att närma sig den, genom vräkningar av EU-migranter, genom registrering av romer, genom att urgröpa asylrätten.
Uppdrag granskning återsände i onsdags en dokumentär om de marockanska gatubarnen som avslöjar ”gåtan” varför det finns hundratals marockanska gatubarn just i Sverige, som bor på gator och bli kriminella och missbrukare. Journalisten Anna-Klara Bankel har lyckats skapa ett av de få humana och sanningsenliga inslagen om dessa barn och ungdomar. Medierna har framställt det som ett mysterium varför vi har marockanska gatubarn i Sverige. Men förklaringen är så enkel, de har inte några papper. Samhället har inte gett dem något annat alternativ, och det samhället är faktiskt vårt. Hade migrationsverket och politikerna gett dem uppehållstillstånd och därmed chansen att arbeta och hyra bostad hade åtminstone en stor del av gatubarnen kunnat leva legalt. Det är det enda de vill, det säger vartenda gatubarn i dokumentären. En del på närmast flytande svenska. Vi vill också lyfta det här landet, säger ett gatubarn. Det är inte deras drivkrafter som saknas, utan de svenska myndigheternas.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
De är själva beroende av droger. De är uppenbara offer men har blivit till förövare i en svensk berättelse och utnyttjas av äldre kriminella och drogberoende svenskar. Vissa köper sex av dem. De saknar id-kort redan från hemlandet. De och romerna från EU-länderna sitter i samma båt. Den ena gruppen rånar, den andra tigger, men inget av de här sätten att försörja sig på accepteras av dem som varje dag går till jobbet, även om att deras jobb är att exportera svenska vapen till diktaturer eller att jobba på Vattenfall. Eller som ett gatubarn säger i dokumentären – det är skillnad på tjuvar och tjuvar.
Ansvaret faller på socialjouren, men de tar inte hand om dem och de släpper ut dem från sina hem, de har inte resurser, inget engagemang, säger en anonym polis i dokumentären. Av någon anledning känner denna humana polis att hans ansikte måste vara pixlat och rösten förvrängd. Säger det något om den utveckling som vi kommer att se mer av i Sverige, inte minst efter 21 juni när asylrätten urgröptes?
De rymmer från myndigheterna och säger nej till all hjälp, menar migrationsverket och socialtjänsten. Det är det andra mysteriet med gatubarnen, varför tar de inte emot hjälpen? Vi som är så snälla och hjälper alla utan papper?
I dokumentären pratar Anna-Klara Bankel med socialjourens chef. Hon slår fast att det inte är deras uppgift att utreda deras identitet, hjälp ska ges utan villkor. Då är kameran på.
En dag kommer gatubarnet Samir tillbaka. Journalisten Anna-Klara Bankel hade berättat för honom att Sverige är bättre än Marocko åtminstone. Att Sverige hjälper. Han trodde inte på henne då och lämnade Sverige för Finland. Men nu ber han henne: Ta mig till socialtjänsten. Jag vill ha hjälp.
När Samir och Anna-Klara Bankel går dit tillsammans är kameran av eftersom han är för nervös för att filmas. Men samtalet spelas in och socialjouren frågar direkt om id-kort och vägrar tala om något annat. Handläggaren säger att han inte kan hjälpa annars. Var ligger din socialtjänst? Utan att veta din identitet kan vi inte hjälpa dig, upprepar han. Samir hade rätt, ingen hjälp finns att få för honom. Han lämnar socialjouren bakom sig och försvinner ut ur dokumentären. Sverige är inte bättre än Marocko för de här gatubarnen.
Att människor hamnar på gator och tvingas bli kriminella, tvingas bli drogberoende, handlar inte om kultur, det handlar inte om etnicitet, det är ingen gåta, inget mysterium, så sluta låtsas om det. De marockanska gatubarnen är Sverige 2016, de är den ekonomiska krisen, de är EU:s vackra tal om öppna gränser som bara gäller de rika och de vita. Och när tusentals nya hamnar på gatorna om några år, när ännu fler blir kriminella eftersom de saknar uppehållstillstånd, så kom ihåg vad som hände 21 juni 2016. Ingenting är ett mysterium.
/ ROYA HAKIMNIA
