Men de konservativa tankefigurerna är inte att leka med. Nyligen såg vi från Tyskland en sammansvärjning som gick ut på att återinföra världen så som den tedde sig före 1918. Nej, den rörelsen har knappast något större stöd utöver en samling fördrömda prinsar och högergalningar. Men som sagt: De konservativa tankefigurerna är inte att leka med – och vi har dem mer i oss själva än vad vi nog vill erkänna. 

 Ett exempel på att konservatismen har ett märkligt starkt grepp om mig och många andra, är den enorma uppmärksamhet som dramaserien ”The Crown” fortfarande väcker. Tidigare var det slottsserien ”Downton Abbey” som fångade in en världspublik när den skildrade engelsk överklass och ibland tittade in några trappor ner i hierarkierna, bland tjänare och kökspersonal. Men ”The Crown” smäller förstås högre. Varför? Därför att det brittiska kungahuset är den sista symboliska resten av den konservativa världsordning som dominerade världen i hundratals år.

I det brittiska imperiet – som geografiskt var som störst på 1920-talet – gick solen aldrig ner. Från Kanada i väster till Hongkong i öster eller Indien och Australien i Syd var brittiska kungar och drottningar statsöverhuvuden för kolonialiserade befolkningar. 

Än idag samlar det så kallade Samväldet över 30 procent av världens befolkning. Det brittiska kungahuset behåller sin roll som det mest omsusade i planetens överklassvärld, dels för att betydande delar av brittiska folket desperat klamrar sig fast vid den världsdominerande roll som England en gång hade. Men också för att det är ett så oerhört stort antal människor som nästan dagligen läser något om det brittiska kungahuset i samväldets länder. 

 Att det svenska kungahuset framstår som så pass blekt som det gör beror på att vårt kungahus inte tronar på några fornstora minnen av världsmakt. Men det svenska kungahusets främsta ideologiska roll är ändå att legitimera existensen av en övervåning i det svenska samhället och utgör därmed en permanent konservativ kraft.

I den senaste säsongen av ”The Crown” gjordes i slutet ett tappert försök att få med några mer vanliga människor när vi fick några korta förtvivlade repliker ur olika skilsmässodraman. En lastbilschaufför kom till tals i 20 sekunder. Men i övrigt fanns icke en normal människa med i serien. Den solidaritet som skildrades gällde den ryska tsarfamiljen, som på det mest brutala sätt avrättades 1917 av bolsjevikerna. Men det var just det faktum att några i tsarfamiljen var släkt med medlemmar i det brittiska kungahuset – via någon tysk prinsessa – som utgjorde den solidaritet som uttrycktes i serien. Att tsarsystemet i långa sekler förtryckte och sög ut inpå bara kroppen miljoner livegna bönder fanns det förstås inte en enda hänvisning till.

Skulle ”The Crown” fungera som den enda historiekällan för en nutida människa skulle vi vara tillbaka fullständigt i 1800-talets totala överhetssamhälle.  

 Hur är det egentligen möjligt att miljoner tittare sitter klistrade vid detta? Till stor del beror det givetvis på att det brittiska kungahuset – liksom alla kungahus – sedan länge lever i symbios med alla tänkbara mediehus. Medierna är sedan länge inte bara någon sort överbyggnad över detta samhälle, de är produktivkrafter. De behöver råvaror i form av ansikten, berättelser och skvaller som praktiskt taget alla känner till och som dramaturgiskt kan exploateras. Och för medieindustrin att ha tillgång till en konstant gestalt – drottning Elisabeth – under så oerhört lång tid har varit en guldgruva. Hon var den orörlige röraren i en förlorad konservativ värld.

Men det är, fruktar jag, också något annat. Hur stor makt har de gamla imperierna egentligen över oss? Förmodligen utövar till och med det romerska imperiet en osynlig makt över oss genom årtusendena: en gång för länge sedan hängde världen ihop. Hur påverkar det brittiska imperiet oss idag? I samväldets länder gör det det naturligtvis hela tiden, även om den främsta och mest bestående effekten av det brittiska imperiet numera är det engelska språkets dominans i världen.

Hur djup är egentligen denna längtan efter en konservativ värld med klara hierarkier och orubbliga seder? Jag vet inte. Allt jag vet är att de konservativa tankefigurerna aldrig är att leka med.