”Hamas är fega och gömmer sig som råttor i gränderna. De dyker upp när någon har en dunk med bensin, tar bensinen och försvinner”, säger Nour till tidningen, och hon – som först välkomnade attacken mot Israel – fortsätter:
”Vad har Hamas åstadkommit? De tog sig in i israel och stal människors egendom. De dödade festande ungdomar och kidnappade mammor med sina barn. Varför ska helt oskyldiga människor utsättas?”
Det är ett av, sett till svenska medier, alldeles för få fördjupande vittnesmål som kommer inifrån Gaza. Men det är inte riktigt därför som högerdebattörer kastar sig över citaten som vore de guldklimpar.
Vissa är ute efter att mata sina följare med smaklösa poänger, som Susanna Birgersson:
”Så det var inte ett utomhusfängelse trots allt?” skriver hon på X eftersom Nour berättat att livet i Gaza före det nya kriget innehöll restaurangbesök och utflykter.
Men andra är något djupare i sina analyser. Och har en mer strategisk avsikt. ”Äntligen börjar några säga det som behöver sägas”, X:ar Alice Teodorescu Måwe, Dagens Nyheter-kolumnist, SVT-programledare och åsiktsentreprenör. Det hon menar är att Israels krigföring mot Gaza fyller sin funktion. Att stödet för Hamas pressas ur palestinierna, bomb för bomb. Kanske är det till och med ett slags demokratisk, fredsälskande gnista som Nour uttrycker?
Man skulle kunna tänka sig att denna bomber-blir-demokrati-logik fått sig en törn efter Afghanistan och Irak och en myriad andra historiska haverier där brutal militär intervention i bästa fall skapat kortsiktiga marionettstyren, men samtidigt en sådan underström av hämndlystnad och radikalisering att det koloniala drömhuset ändå snart faller samman.
Men nej, detta förmätna uppdrag håller man fast vid.
En sådan logik är bara möjlig givet dessa förutsättningar:
Du ska vara ointresserad av sammanhang som underminerar din åsikt, exempelvis hur den israeliska statsapparaten i praktiken agerat för att upprätthålla Hamas kontroll över Gaza.
Du ska vara ointresserad av människors rätt till att ses som just människor, med egen agens och komplexitet, de blir istället endimensionella spelpjäser, så länge de inte tillhör den grupp som du själv känner är närliggande och moraliskt, civilisatoriskt överlägsen.
Tyvärr, Alice Teodorescu Måwe med flera bryr sig inte ett dugg om palestinier. Inte om de döda barnen. Inte om de fortsatt levande. Inte om fördrivningen. Inte om decenniers förtryck. Det är som om dessa miljoner människor uppstod ur tomma intet den 7 oktober, som en utväxt till Hamas – som en homogen massa som med fast hand måste ledas ur islamism till något som inte längre hotar Israel.
Bara så kan man förklara deras ignorans.
De bryr sig inte om Nour. Hade de gjort det, skulle de veta att Hamas ställning i Gaza aldrig varit självklar men alltid står i relation till – och är beroende av – den israeliska grannen. De hade också vetat att Gazas plågade befolkning länge sagt sitt hjärtas mening om Hamas. Följer de inte internationella medier? Har de inte gett Al-Jazeera ens en sekund senaste månaderna? Vreden väller ju fram.
I början av november intervjuade jag själv Zaigham, en ung kille i Gaza City:
”Vilka hjältar va!? Al-Qassam (Hamas väpnade gren) gömmer sig som feta råttor i sina tunnlar, rakt under våra fötter. De låter oss betala”, sa han.
Vad skulle de göra om de hörde dig säga så? frågade jag.
”Skjuta mig.”
Nu får svenskar läsa din berättelse, sa jag. Vad vill du hälsa?
”Vi är inte Hamas. Vi är vanliga människor.”
När jag nyligen pratade med honom igen hade han flytt söderut. Hans morfar hade sprängs av Israel. Zaigham begravde resterna i ett smutsigt lakan.
Ja, han vill verkligen bli kvitt Hamas.
Men är det givet att han, som läget är nu, med trauma och förluster, dras till den sortens demokrati som Alice Teodorescu Måwe verkar tro kan siktas fram ur spillrorna som återstår när det här hopplösa kriget till sist är över?
Knappast.
Jag inbillar mig att vi i Sverige skulle få en mer konstruktiv debatt om den här konflikten om alla faktiskt började se palestinier som människor och inte bara en projektionsyta. Jag skulle till och med vilja rekommendera lite läsning: ”Vi kvävs mellan Israels apartheid och Hamas extremism” (Dagens ETC, 22/7 2021). Intervjuer med palestinier som flytt från Gaza. Det här är deras minnen, deras smärta, deras drömmar. Berättat för israeliska journalisten Ofir Berman.
Hon mötte bland andra 27-årige Muhammad al-Tululi:
”Jag lämnade Gaza på grund av regimen som förespråkar våld och det religiösa systemet som kväver idéer och yttrandefrihet. Jag är inte religiös och jag tror inte på våld, så det finns ingen plats för mig där.”
Han fortsatte:
”Hamas hade arresterat mig dussintals gånger tidigare för mina offentliga uttalanden mot dem. Deras folk brukade ta sig in i min cell och banna mig: ’Du är en förrädare, du är en spion, du är en israelisk agent!’ Det jag upplevde i Hamas fängelser var ett uttryck
för svår och omfattande religiös och politisk intolerans.”
Den som verkligen vill ha demokrati kan inte blunda när den visar sig.
Gaza är inte Hamas.
Palestinier är inte Hamas.
