Kanske minns några av er ungdomsboken Momo eller kampen om tiden? Den handlar om en ung flicka som tar strid mot hemliga grå män, som stjäl människornas tid. De grå herrarna vill få folk att tro att tid ”kan sparas”.

Romanen borde delas ut till dem som styr våra kommuner och regioner. Varje vecka stjäl de tiden från undersköterskor, vårdbiträden, busschaufförer och personliga assistenter. 

Jag pratar förstås om systemet med delade turer, som omfattar hundratusen av Kommunals medlemmar (och ytterligare fler inom till exempel hotell och restaurang). För dem styckas arbetsdagen upp, med flera timmars uppehåll mellan passen. 

Vardagspusslet havererar naturligtvis, om ett arbetspass börjar 07.00 och slutar 21.30. Med några timmars obetald och ofrivillig rast mitt på dagen. 

Den tiden är stulen. Den kan inte sparas till senare. Inte användas till att natta barn, läsa läxor, laga mat eller ha en vettig fritid. Många hinner inte hem. Tiden bara går, i ett personalrum eller på en buss.  

”Medan några jobbar hemma med datorn på balkongen en solig dag, jobbar vi andra en delad tur på 14 timmar,” skriver den tidigare undersköterskan Victor Markström i tidningen Kommunalarbetaren. 

Han illustrerar väl den ojämlikhet som växer fram på svensk arbetsmarknad, där tjänstemän kan arbeta på distans och jobba ikapp senare om livet kommer emellan. För majoriteten av landets arbetare är arbetstiden i stället allt hårdare övervakad, reglerad och måste utföras på plats.

Jag tänker på bokens titel – "kampen om tiden". En sådan kamp behövs föras. För tid kan inte sparas. Den bara går. Eller stjäls.