Ledare: De här duger inte, rödgröna

Här hemma visar siffrorna att arbetslösheten sjunker, skolresultaten pekar åt rätt håll, tillväxten ökar och prognoserna visar att det kommer att vara bra tillväxt de kommande åren.

Men lyssnar man på den politiska debatten och framför allt på oppositionen så är det en helt annan bild som ges.

Landet befinner sig i kaos och allt är på väg åt fel håll. Ja, för det största allianspartiet är läget så allvarligt för nationen så man sträcker ut en hand åt SD för att rädda landet.

Egentligen skulle man bara vilja skratta åt att politiker i sin strävan efter makt är beredda att gå hur långt som helst.

Men tyvärr är effekterna av att driva politik på det här sättet att vi får ett land med större polarisering, där det blir legitimt att skapa sin egen verklighet och sanning.

Det som också händer är att man skapar en känsla hos många medborgare att, även om man har det bra nu, så väntar katastrofen runt hörnet och att man måste se om sitt eget.

För de människor som redan i dag lever i ekonomisk utsatthet eller i utanförskap skapas en känsla av hopplöshet och att det nog redan är kört för deras del.

I denna kontext så minskar benägenheteten att hjälpa någon annan, solidariteten minskas och varje beslut om hjälp till någon annan blir ett hot mot en själv.

Vi måste väl hjälpa våra egna först är en fras som hörs allt oftare.

Det är i denna myllan som högerpopulismen, främlingsfientligheten och den rena rasismen får sin näring. Rädda och osäkra människor är en guldgruva för SD i deras strävan efter makt och inflytande.

Men vi har ju en regering bestående av två av de rödgröna partierna, S och MP och det tredje V som stöd. Vad gör de i detta läget?

Tyvärr så verkar det som att de har anammat en del av kaos- och katastrofteorierna och agerar därefter. Stänger gränserna för människor som har flytt från krigets fasor. Ministrarna står på presskonferens efter presskonferens inom olika områden utifrån allianspartiernas agenda.

När man nu egentligen har alla förutsättningar att driva en offensiv vänsterpolitik. Ekonomin i dag går bra och under de borgliga åren sänktes skatterna med över 130 miljarder så utrymmet finns.

När skattesänkningarna genomfördes så var det en politik som kritiserades hårt av den dåvarande oppositionen. Att omfördelningen från offentlig konsumtion till privat riskerade att urholka välfärden i Sverige.

Detta är ju precis vad som har hänt, vi ser effekterna inom många områden såsom sjukvården, äldreomsorgen, assistansreformen och socialtjänsten för att ta några.

Men har det då tagits några större beslut för att ta tillbaka dessa miljarder, som man själv sade skulle göra så stor skada när det genomfördes.

Nej, enbart justeringar på marginalen.

Visst har man genomfört några reformer och för de grupper som det har gällt har de varit välkomna men det är förändringar i marginalen. 

I ett land där fler och fler inte blir sedda och hörda, när man ser anhöriga eller en själv stöta på problem inom sjukvården, eller en anhörig som inte får komma in på äldreboende eller där den med funktionshinder mister sina assistanstimmar. Där fattigpensionärerna blir fler och där de som jobbar inom dessa områden får springa fortare och fortare.

Där kapitalisterna får fortsätta mjölka ut miljarder av våra skattepengar inom välfärdssektorn.

Ja, jag vet att man inte har egen majoritet i riksdagen men när man är så ängslig att man inte vågar driva ens egen politik och i så fall bli nedröstade och tydligt visa var de olika partierna står – vad återstår då?

Det är i ett sådant politiskt landskap som SD växer sig starka. 

Det duger inte att lägga sin energi på att debattera om vem som bjuder in SD eller vem som samarbetar med vem.

Den enda motkraften är att föra en politik som innebär konkreta förbättringar inom välfärden och till de som har det sämst.

Det är så man ser till att SD inte får något inflytande!