Idén att allt som människan prövat, föreslagit och tänkt ut om levandet ”förr” med automatik är förlegat, gammaldags och nostalgi är en skrattretande destruktiv reklamdrive, dårkapitalismens propaganda, som går ut på att man alltid ska ”köpa” det nya, allrahelst som denna dårkapitalism just nu styr vad de kallar utvecklingen, medan många av oss ser deras ideologi som en förödande återvändsgränd och avveckling av all mänsklig och ekologisk anständighet. ”Den kapitalistiska avvecklingen” av, faktiskt, det goda, maskerad som utveckling.
Idag är tänkare som Leo Tolstoj, Elin Wägner, Pjotr Kropotkin, Bertha von Suttner, Mahatma Gandhi och kvinnorna i Fogelstadgruppen, ihågkomna för att de gjorde avtryck i historien, men deras idéer är för det mesta förpassade till sophögen av avvecklarmaffian. Jag väljer några namn, det finns tusentals till. Det som förenar dem är att de motsatte sig industrialiseringens ångvält, inte det bra som industrialiseringen också medförde utan den kommande skövlingen av jorden och industrialiseringen av krig. Alla ”tänkte” före andra världskriget och dagens klimathot och när man läser dem är deras varningar urskärpta, men milda jämfört med vad som komma skulle. Det blev inte som de förutspådde – det blev värre. Tanken har länge varit att man ska flina åt dem, do-gooders utan förankring i verkligheten; men nu börjar deras idéer äntligen få förnyad kraft.
En gång när jag gick i en demonstration mot Kinas behandling av Tibet nådde oss ett budskap från Dalai Lama, som hört talas om vår demo i Stockholm. Han bad oss att inte tänka en enda ond tanke om Kina, han var lycklig över demonstrationen, men föreslog att vi inte skulle tänka ont, destruktivt. Det gjorde ett djupt intryck på mig; att tänka i andra banor än kapitalismens konkurrens och våld. Fanns det andra vägar?
Gandhi, som inspirerade Dalai Lama och som själv var inspirerad av Leo Tolstoj och troligen Bertha von Suttner, fast de inte nämner kvinnor som inspiration, predikade ”satyargaha” – sanning, icke-våldsmotstånd och civil olydnad. Dessutom förespråkade han självförsörjande enheter, ashram, där man odlade vad man behövde och sydde sina egna kläder, idéer som idag nått så långt som till Detroit, USA, en av kapitalismen skövlad stad, som tänker börja leva igen. Gandhi kämpade mot kastväsendet. När jag insåg att kastväsendet innebär att en kastlös inte ens fick kasta sin skugga över en högre kastmedlem, fattade jag vidden av förtrycket, som ännu pågår.
Leo Tolstoj, lysande rysk författare, som i femtioårsåldern på 1800-talet genomgick en livskris som innebar att han beslöt sig för att ta Jesus bergspredikan på allvar och skapa en ny religion, är i kapitalismens tidevarv skrattad åt. Men han har inspirerat miljoner. Som godsherre arbetade han själv på fälten och slogs mot de oerhörda orättvisorna i Ryssland. Han kallade sig själv anarkopacifist och äntligen hittade jag en benämning för mig själv – totalt emot krig, men inte så dum att jag inte fattar att övervåldet ibland måste mötas med våld.
Till ”det gamla” hör också gårdagens socialdemokrati i Sverige. Den var faktiskt storartad, en ideologi vi borde återbruka.
Min ”kära” är Pjotr Kropotkin, mest ihågkommen för sin underbara självbiografi En anarkists minnen. Han var en rysk furste som skänkte bort sin förmögenhet och alltid stod på de mest utsattas sida. Han avfärdade Darwins ”de starkaste överlever” och skrev att han i sitt liv sett motsatsen, att det var Ömsesidig Hjälp som gjorde livet levbart, precis min både åsikt och erfarenhet. Och han såg idén om konkurrens som totalt förljugen och djupt destruktiv.
Alla de här tänkarna hade också fåniga idéer, som vi gör bäst i att glömma. Något i stil med att en lysande politiker av idag, som avslöjas som otrogen mot sin man eller fru är helt sänkt. Hens idéer, hur häftiga de än är går under med otrohetsavslöjandet. På samma sätt har kapitalets propaganda försökt idiotförklara urspännande tänkare från förr, genom att koncentrera sig på deras misstag. Men nu är de på väg tillbaka. Elin Wägner, Bertha von Suttner och Fogelstadkvinnorna verkade i precis samma anda, men jag inser att de behöver en egen kolumn, som också vågar tala om vart dagens feminism tagit vägen: splittra och härska!
Tolstoj, Kropotkin, Wägner och Gandhi förespråkade självförsörjning, små autonoma enheter som ägnade sig åt närodlat och ömsesidig hjälp men också brydde sig om resten av världen – dit vi kanske är på väg efter kapitalismens kommande, våldsamma sammanbrott.
Eller som Kropotkin skrev: ”Där makten finns, där finns ingen frihet.”
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
