Att frivilligt bevaka miljöpolitik detta valår är närmast att betrakta som självskadebeteende. Från höger till vänster kommer fossilpopulistiska utspel om gruvbonanza, vindkraftmotstånd och tusenlappar till alla bilägare. Men vårens allvarligaste trend är faktiskt inte ökade fossilsubventioner eller miljöfarlig gruvpolitik.
Det mest oroande är att miljörörelsen dirigeras till skampålen av debattmakarna. Moderaternas rättspolitiske talesperson Johan Forssell pratar om att skärpa straffen för klimataktivister. Aftonbladets ledarsida ställer ”charterhatare” mot ”vanligt folk”. Vänsterpartiet överger klimatpolitiken med pikar till miljörörelsens konsumtionskritik.
Nu krokar också C arm med SD, M och KD om att inskränka miljöorganisationers rätt att gå till domstol. Både SD och C har tidigare motionerat om att begränsa talerätten för civilsamhället. Nu har man fått en majoritet bakom sig i miljö- och jordbruksutskottet, trots att det strider mot EU-rätt och internationella konventioner.
Lyssnar man på argumenten låter det som att miljöaktivister stoppar tillståndsprocesser för samhällsbärande industrier i tid och otid. Men i själva verket är det bara 2,5 procent av alla tillståndsprövningar för miljöfarlig verksamhet de senaste åren som fått avslag i Mark- och miljödomstolen, enligt en granskning från Dagens Industri.
Det visar snarare att miljörörelsen behöver mer kraft, inte mindre. Under hundra års tid har dessa organisationer ändå varit avgörande för att Sveriges miljöpolitik ser ut som den gör idag. Vilka har vi att tacka för att gotländska Ojnareskogen räddades från kalkbrytning? Vad hade vi gjort om Naturskyddsföreningen inte kunnat baxa Preemraff – och en extra miljon ton koldioxid om året – till domstol? För att inte tala om giftskandalen på BT Kemi på 60-70-talet, där miljöorganisationer både tog avslöjande markprover och gav rättsligt stöd till de privatpersoner vars liv förstörts av den giftiga fabriken.
Rörelsens juridiska kamp kommer knappast avstanna. Nu planerar ungdomsorganisationen Aurora att dra svenska staten inför rätta – ett klimatmål med potentiellt sprängstoff. Även om de förlorar i domstol har de åtminstone skapat folklig uppmärksamhet och engagemang för miljön.
Miljöorganisationer företräder allmänhetens intressen. De är försvarare av din och min rätt till ren luft, frisk natur, långsiktigt hållbar ekonomi och drägligt klimat. De tar gång på gång upp kampen mot mycket mer resursstarka motståndare, alltid i miljöns tjänst. Ett starkt civilsamhälle vitaliserar demokratin och ger dessutom enskilda medborgare möjlighet att engagera sig. Det finns banne mig inget finare intresse att försvara.
Miljörörelsens unika värde blir extra ironisk med tanke på att samma politiker som vill begränsa organisationernas demokratiska frihet också gärna använder Sveriges internationella status som föregångsland för att slippa miljöinsatser här. Men vem är det som ligger bakom landets miljöhistoriska framgångar egentligen?
Därför smakar det rejält illa när riksdagspartier pratar om att riva upp internationella konventioner och skärpa lagförandet av fredliga aktivister. Inte minst eftersom det skymmer sikten för vem fienden är. Så länge fossilkapitalets resurser fortsätter diktera villkoren för den här gudsförgätna samtiden behöver miljörörelsens kraft stärkas, inte försvagas.
