BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Dikten är av Charles Baudelaire, den franske 1800-talsförfattaren som brukar betraktas som modernismens fader. Det här är en av hans prosadikter, en av de mest kända. Men nu mötte jag den liksom obeväpnad.

Den handlar om ett Paris som håller på att förvandlas i rasande fart. Gamla medeltidskvarter rivs, och i stället skapar man raka, breda boulevarder omgivna av massiva gråvita byggnader. Där en gång små billiga kaféer har legat prålar nu lyxiga restauranger.

Diktens jag har tagit plats på ett av dessa fina ställen tillsammans med sin älskade. De har haft en intensiv dag tillsammans, och nu ska de njuta av allt det bländande nya.

Men just utanför det stora fönster som de sitter invid står en man i 40-årsåldern och tittar rakt in på dem. Vid handen har han en liten pojke och på armen bär han ett ännu mindre barn. Mannens ögon är trötta, hans skäggstubb grå, hans kläder slitna. Han och barnen är ytterst allvarliga och samtidigt bländade av denna skönhet till vilken de själva aldrig kommer att få tillträde.

Diktens jag är gripen av dessa blickar och samtidigt skamsen över ”våra glas och våra karaffer, större än vår törst”. Han vänder sig till sin älskade i tron att han i hennes ögon ska återfinna sina egna känslor. Men nej, hon utbrister att människorna därutanför är outhärdliga med sina ögon vidöppna som vagnsportar, och hon tillägger: ”Kan du inte be hovmästaren att få bort dem härifrån?” 

 Det är en levande bild från Paris strax efter mitten av 1800-talet. Men den är samtidigt mycket mer än bara ett tidsdokument. Den talar till oss alla, här och nu.

Kvinnan i dikten säger något som vi genast känner igen. Satt inte Göran Persson, den gamle statsministern, nyss i tv och förklarade att vi omedelbart borde förbjuda tiggeriet? De fattiga romerna med sina muggar och sina klädbylten stör vår sinnefrid. Deras ögon gör att vi har svårt att njuta av våra goda viner och vår goda mat. 

Och alla dessa flyktingar från krigen i Mellanöstern och Afrika – är inte också de hot mot vårt välbefinnande? De bör åtminstone inte ha samma förmåner som riktiga svenskar, säger Göran Persson.

För mig framstår Perssons ord som en obetänksam reaktion på det faktum att vi är på väg in i ett samhälle med allt djupare klassklyftor. Alltför många hälsar denna utveckling med tillfredsställelse. Liberalerna, detta egendomliga nygamla parti med sin nya snuskiga logga, vill till och med lagstifta om lägre löner. En stab av nationalekonomer anser sig kunna ge vetenskapliga belägg för de lägre lönernas välsignelser. Lars Calmfors dyker upp med detta budskap i Dagens Nyheter med regelbundenheten hos göken i ett gökur. 

Felet med tiggarna är de är så fattiga att de inte ens är en låglönegrupp. Lågutbildade flyktingar kan åtminstone kastas in i diverse Rut-tjänster. De kan kort sagt bli tjänare och tjänarinnor åt den högre medelklassen som ersätts för sin lättja med statliga subventioner. Men tiggarna faller utanför varje sådant system. De är rumäner eller bulgarer och därmed EU-migranter.

De kränker Göran Persson och många andra med sin blotta närvaro. Där sitter de utanför systemet och Hemköp och söker de förbigåendes uppmärksamhet med ett försynt ”Hej”. Kan man tänka sig något mer störande för en sörmländsk storbonde?

På sista tiden har jag blivit generösare mot tiggarna på mina hemgator, Fjällgatan och Linnégatan i Göteborg. Det är ingen genomtänkt strategi utan bara en spontan reaktion på alla de obehagliga känslor som fattiga människor väcker i dag i Sverige, liksom de gjorde i Frankrike vid mitten av 1800-talet.