I helgen var jag på Bostadsvrålet 2 i Göteborg. En helg fylld med föreläsningar, seminarier och workshops i bostadspolitik när det verkligen räknas. Tanken var att vi skulle prata bostadsrevolution medan andra pratade bostadskarriär.

Jag var där som representant för kampanjen Alby är inte till salu. Jag höll en föreläsning och följde resterande aktiviteter via sociala medier. Bland annat imponerades jag över planen med en antigentrifieringshandbok. Den leds av aktivistnätverk som Allt åt alla Göteborg, Pennypodden, och Staden vi vill ha. Tanken är att handboken ska komma med konkreta tips och verktyg för att kämpa mot gentrifiering.

Gentrifiering är en process som börjar i förslummade områden dit kapitalstarka medborgare flyttar in och sätter sin prägel på det. Sedan lyxrenoveras husen och det blir jättebra för de som redan har pengar. Såklart att de vill höja standarden på sina bostäder om de har råd. De boende som inte har råd är rädda för så kallade renovräkningar – när hyresvärden lyxrenoverar och chockhöjer hyran så att fattiga hyresgäster tvingas bort. Visst efterfrågar även de en bra standard i bostad och närområde. Men de blir snabbt medvetna om att den standarden kommer med en prislapp som de inte har råd med. Så de flyttar. Längre ut, längre bort där det möjligtvis kan finnas ett hem som de har råd med. Och därmed är gentrifieringen komplett. Området är upprustat men med en helt ny befolkning.

Och gentrifieringen går snabbt i Sverige. Den är socialt accepterad. Till och med bland invånarna själva ibland.

För många år sedan satt jag och mina vänner på torget i Hammarkullen, en förort till Göteborg. Någon kommenterade att det har flyttat en hel del vita svenskar in till Hammarkullen. De såg konstiga ut, bodde i kollektiv, men gjorde inget väsen av sig. De bara fanns där. Bra, tyckte vi. Bra att de är här. För det krävs alltid att vita svenskar flyttar till ett område för att bostadsbolagen ska bli villiga att rusta upp. Blattar kan de låta leva i smuts. Men ”deras egna”? Aldrig deras egna. Vi var unga. Men vi såg fortfarande att med en inflyttning av vita kom också privilegier. En större respekt gentemot de boende, tänkte vi. Slumvärden som då var Newsec, nu Graflunds, kanske skulle vara tvungna att göra något åt kackerlackorna i husen. De kanske faktiskt behövde städa i området mer än någon gång i månaden. Vi såg bara fördelar. ”Då kanske vi till och med kan få en bankomat här snart”, sa vi och skrattade.

Processen i Hammarkullen har stannat upp vid några inflyttade blonda dreads som inte gör något väsen av sig. Det blev aldrig en komplett gentrifiering hos oss. Inte än i alla fall. Här pågår fortfarande förfallet. Mataffären är stängd, vårdcentralen är stängd, apoteket är stängt, liksom BVC. Och nu hotar man att lägga ner badhuset i Hammarkullen.

Och även idag hör jag människor prata om hur underbart det hade varit om vita svenskar med pengar flyttat hit. Då fan hade man fått se på respekt. Som att man nästan accepterat att icke-vita invånare inte förtjänar respekt. Det är vidrigt att dagens gentrifieringsprocess funkar som så att folk som i slutskedet ska behöva flytta ut ändå kan vara med på det. För vem vill inte ha en bra bostad? Vem vill inte ha ett centrum fullt av liv utan tomma lokaler? Vem vill inte ha en bankomat? När du har ingenting är du redo att ta emot allt, fram tills du får reda på att du själv inte kommer kunna ta del av det.

I Bredäng i Stockholm har man kommit längre. Där har Stena fastigheter meddelat de boende att man efter renovering kommer att höja hyran med 30–40 procent. Och man kan tro att detta kommer ur tomma intet. Men har man följt utvecklingen i liknande stadsdelar så ser man. Först är området förslummat. Sedan flyttar vit medelklass in. Därefter höjs hyrorna. Därefter stänger lokala kebaben och sushirestaurang och lyxiga hamburgerhak öppnar för att tillfredsställa den nya kapitalstarka målgruppen som vet exakt vad de vill ha. Alla är nöjda förutom de som inte har råd, som tvingas flytta ungefär samtidigt som matvarorna byts ut från hyllorna på den lokala ICA-butiken.

Och sedan går man vidare till nästa område, och till nästa. Tills människor som inte har råd att bo har flyttat ut till tomma intet och alla är glada och nöjda med sina 150-kronorshamburgare.