Den 10 september 1968 låg Tage Danielsson på soffan och filosoferade över valet den 15 september (En soffliggares dagbok). Han kom till slutsatsen att även klyftiga egoister faktiskt kan inse att de borde betala mer i skatt och att jämlikhetstanken kan bottna i ren självbevarelsedrift hos de privilegierade. Han kallade det upplyst egoism. ”Det är den som ska få oss att öka u-hjälpen av fruktan för en katastrof för oss och våra barn; den som ska få oss att betala en ordentlig hacka till miljövård av fruktan för förgiftning; det är den som ska få oss att sluta tjata om marginalskatterna av fruktan för att få på käften av en arbetslös.”
Ojämlikheten ökar i världen. Om nuvarande trend håller i sig kommer en procent av jordens befolkning nästa år att äga lika mycket som resten av världens medborgare. Redan i dag har de 80 rikaste personerna i världen en samlad förmögenhet som är större än vad den fattigaste hälften av jordens befolkning äger tillsammans. Detta skrämmande scenario från en allt ojämlikare värld finns att hämta i den rapport som den internationella biståndsorganisationen Oxfam presenterade för någon vecka sedan. Sverige är ett av de rika länder där klyftorna ökar snabbast och där andelen fattiga ökar mest. Vi har i dag 147 dollarmiljardärer, fler per capita än USA och en fördubbling på tio år. De rikaste tio procenten har nära 70 procent av förmögenheten, och på 20 år har den rikaste promillen svenskar tredubblat sin andel av landets samlade inkomster.
Fattigdom och utslagning har fått ett allt tydligare ansikte även i vår region. Vi märker den dagligen i form av ökade sociala spänningar i Malmö. I Helsingborg lever ett av fyra barn i fattigdom. Det räcker inte att hänvisa till globalisering och marknadskrafternas fria rörlighet. Klyftorna kan spåras i nationella beslut. Det handlar om slopade gåvo- och arvsskatter, jobbskatteavdrag, sänkt bolagsskatt och avskaffad fastighetsskatt parat med sänkt arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring, föräldraförsäkring och försämrade pensioner
Problemets kärna är att ökade klyftor skapar både ekonomiska och sociala spänningar, vilka ytterst är ett hot mot demokratin. Och det är i detta spänningsfält som ett främlingsfientligt och rasistiskt enfrågeparti som Sverigedemokraterna hämtar näring.
Marginaliserade människor sväljer hellre den svartvita syndabocksbilden än ser den faktiska bakgrunden i form av politiska beslut.
Vill vi då verkligen leva i en värld där klyftorna växer och där en procent av oss äger mer än resten av befolkningen? Svaret är sannolikt nej, och det är här som Tage Danielsson går igen. För att kunna vända utvecklingen måste makteliten väckas till att bli ”upplysta egoister”. Och denna maktelit öppnade åtminstone ena ögat, då frågan för första gången stod på dagordningen då World Economic Forum var samlade till sin årliga sammankomst i Davos i Schweiz den 21–24 januari. Allt fler ekonomer såväl som politiska ledare ser inkomstskillnader som ett hot mot en fungerande samhällsekonomi. Frågor som diskuterades i Davos utifrån bland annat Oxfams rapport var en omläggning av skatterna från arbete och konsumtion till kapital och förmögenheter, ökad satsning på utbildning och förebyggande hälsovård, lagstiftning för ökad jämställdhet, minimilöner, inkomstgarantier för de fattigaste, samt internationell skatt på kapital. Marknaden måste regleras med stoppsignaler och hastighetsbegränsningar på samma sätt som vägnätet.
Framtidsminister Kristina Persson (S) har tillsatt tre analysgrupper. De ska ta fram politiska förslag på tre områden – grön omställning, framtidens jobb samt global styrning och demokrati. En demokrati värd namnet kräver jämlikhet. För solidaritetens skull. Men ytterst också för att slippa få på käften av en arbetslös.
