Låt mig genast säga att jag anser att V borde fortsätta den självkritiska process som inleddes på 90-talet, framför allt med skriften Lik i garderoben? Det är viktigt av många anledningar, som att bli kvitt den här och var ännu förekommande, unkna Sovjetnostalgin men också att rida spärr mot högerns strategi att spela ut Sverigedemokraterna mot V.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Det är nämligen P. M. Nilssons och hans åsiktsfränders mål. Om Löfven gör upp med Jonas Sjöstedt måste väl också Ulf Kristersson få göra upp med Jimmie Åkesson? P. M. Nilsson har en mycket naiv inställning till Sverige-demokraterna. Han menar att näringslivets lobbyister borde kunna övertyga SD att överge sin invandringspolitik, liksom de tidigare fick Åkesson och hans gäng att acceptera vinster i välfärden mot några flotta middagar. Ack, det är lika omöjligt som att begära att Miljöpartiet skulle stryka allt om miljö och klimat i sitt program!
Men vad är Moderaterna inte beredda att göra för att få styra också politiken?
Det fria vinstuttaget har blivit de borgerliga partiernas skötebarn. Deras röstläge i frågan saknar motstycke. De tycks mena att skolbolagens vinster är förutsättningen för att föräldrar och unga fritt ska få välja skola. Det är ett outsägligt nonsens, och jag förstår inte att Löfven, Fridolin och Sjöstedt inte mycket hårdare attackerar Kristersson & co för dessa dumheter.
Man skulle tvärtom kunna säga att friheten skulle kunna öka men utan vinstjakt. När friskolesystemet en gång infördes av regeringen Bildt fanns det ett krav på att varje friskola skulle ha sin pedagogiska särprägel (typ Freinet, Waldorf, Montessori, men gärna något helt nytt). Efter några år släpptes det kravet – det vore värt en undersökning varför. Så blev det, och skolkoncernernas tid kom. De spottade ur sig skolor utan annan särprägel än att lärartätheten i genomsnitt var lägre än i kommunala skolor och skolbiblioteken obefintliga eller usla. Skolorna lokaliserades sällan till Angered eller Biskopsgården. Man var befriad från det ansvar som kommunala skolor alltid har, nämligen att ta hand om dem som annars faller utanför systemet.
De massproducerade friskolorna visade sig vara en lysande affär. Det internationella riskkapitalet spetsade öronen. Här fanns pengar att inhösta nästan utan möda! Man fnissade nog och viskade en gammal ramsa men tyst så att svenska politiker inte skulle höra: Die dummen Schweden … Skattepengar rätt in i våra gap.
Det unika svenska systemet skapade samtidigt en kaotisk mångfald av skolor. Hur skulle den ena kunna jämföras med den andra?
Jo, det fanns ett system som redan hade provats ut i näringslivet och som också var på väg in i den offentliga sektorn: New Public Management. Det är en tvångströja som träs över allt från Migrationsverket till universiteten, från Socialtjänsten till Lantmäteriet. NPL, som det brukar förkortas, är tidskrävande och inkräktar på den egentliga verksamheten, tvärtemot löftet om en större effektivitet. Men systemet garanterar insyn för diverse byråkrater och ytterst för dem som bestämmer.
NPL gör verksamheter åtminstone skenbart jämförbara, något som är viktigt i en annars kaotisk verksamhet. Det självvärderas, utvärderas och kvalitetssäkras utan ände. Vad denna tidskrävande verksamhet egentligen bidrar till är oklart, mer än arbete och åter arbete.
Liksom skolorna ska också eleverna standardiseras. Det sker genom en störtflod av prov och betyg. Borgerliga politiker inbillar sig att fler och tidigare betyg höjer kunskapsnivån. ”Då blir det allvar”, säger Björklund. Resultatet är att elever får välja mellan två vägar: antingen plugga oavbrutet inför nästa prov eller ge tappt och så småningom hamna utanför skolan och kanske hela samhället.
Det andra alternativet är förfärligt. Men inte heller det första är bra. Alla, och inte minst unga människor, måste ha tid till att smälta, att tänka igenom, att repetera, och inte minst att samtala om det som ska läras in. Vissa behöver mer tid än andra. Alla mår bra av prövande, sokratiska samtal men illa av andan från kaserngårdar eller löpande band.
Skolans största problem i dag är ojämlikheten i samhället – och mellan skolor. Varken NPM eller betygshets är något botemedel mot detta. Tvärtom förvärrar de problemen.
Lyckligtvis finns det både många skolor och lärare som är klokare än det system som de tvingas verka inom. De vet att vägen till kunskap inte blir lättare och säkrare att gå om den inte först också förmänskligas.
Men alla skulle vinna på om skolor inte vore investeringsobjekt utan platser där människor med olika bakgrund kan arbeta tillsammans, i en fri men väl sammanhållen verksamhet.
