Själv brukar jag dratill med mitt Titanic-intresse. Jag har – sedan barnsben – en osund fascination för Titanics förlisning. Jag är ingen expert. Men intresset är så pass stort att min fru (inför min 30-årsdag) kollade upp vad det skulle kosta att skicka mig på expedition till vrakplatsen – samma sorts ubåtsexpedition som fem olyckliga miljardärer i skrivande stund inte ser ut att komma tillbaka ifrån. 

Som tur är hade min fru inte några överblivna miljoner på banken. Vi besökte Titanic-utställningen i Örebro i stället. Betydligt säkrare och vi slapp även besudla människors sista gravplats genom ganska osmaklig ubåtssightseeing. 

Men som självutnämnd Titanic-kännare tycker jag det faller på min lott att reda ut missförstånd. Bland annat den seglivade myten att tredjeklasspassagerarna blev inlåsta på nedre däck. Så att förstaklasspassagerna ostört kunde kliva i livbåtarna. 

Missförståndet är filmens fel, den med Leanardo di Caprio och Kate Winslet. Titanic-experten Claes-Göran Wetterholm brukar beskriva filmen som den bästa skildringen om vad som aldrig hände den där natten på Atlanten. Tredjeklasspassagerna blev aldrig inlåsta.

Det behövdes nämligen inte. De dog som flugor i jämförelse med första klass ändå. Under resan hade de inte tillgång till förstaklasspassagernas promenaddäck – där livbåtarna befann sig. När katastrofen inträffade väntade de snällt på hjälp från sin egen del av fartyget, hellre än att överskrida den benhårda sociala barriären. Besättningen glömde bort att ge ordentlig information till dem och att visa var ubåtarna fanns. 

Först när det förmånga var för sent, blev paniken starkare än klassgränserna. Fysiska barriärer behövs inte om man har tillräckligt raffinerade sociala sätt att hålla skillnad på folk och folk. 

Eftermälet den första tiden efter katastrofen handlade sedan om allt annat än orättvisan i antal döda. I brittisk press dominerades mediebevakningen av nationalistisk och maskulin yra. 

De manliga förstaklasspassagerna skildrades som ofattbart stoiska gentlemän. Kapten Smith sades (helt taget ur luften) ha skanderat "Be British, boys, Be British" in i det sista. Några av världens rikaste mäns sista timmar beskrevs i all sin sensationalistiska detalj. Det skrevs spaltmeter om aristokrater som Benjamin Guggenheim, John Jacob Astor och Isidor Straus, kända från den berömda Guggenheim-familjen och för att ha grundat varuhuset Macy's.

De många fler fattigaomkomna – varav många svenskar – hamnade fullständigt i skymundan. Först senare kom den mer egalitära amerikanska pressen på tanken att granska det faktum att det bara fanns livbåtar till omkring hälften av passagerarna. Och att den ena hälften till stor del blivit utan. 

Det raljeras ofta över denna svunna tid. I Titanicskildringar beskrivs dessa benhårda klassgränser och mediafokuset på de rikaste ombord som otänkbara idag. 

Men vad har egentligen ändrats sedan 1912? Världen följer nu andäktigt de fem miljardärernas öde i deras bortkomna ubåt. Inga kostnader är för stora för att få hem dem. 

Men som redan förtjänstfullt påpekats av bland annat Zina Al-Dewany och Hynek Pallas, sjönk för en vecka sedan en båt med flyktingar utanför Greklands kust. 

Båten hade 500 passagerare och hundratals befaras ha dött. Den grekiska kustbevakningen misstänks ha ignorerat båtens nödrop. Mediauppmärksamhaten var knappt märkbar. Livsödena från dessa barn, pojkar, flickor, mammor, pappor, äkta hälfter, fotbollsentusiaster, trädgårdsälskare – ja, dessa individer – blev aldrig beskrivna. Men jag vet nu allt om de fem miljardärerna i ubåten. (Jag hoppas förstås att de hittas, vilket fruktansvärt öde.)

Flyktingkatastrofen på Medelhavet är ingen engångsföreteelse. Förra året dog över 2 000 flyktingar på Medelhavet, när de försökte ta sig till Europa. Detta år har redan, minst, hundratals dött. 

Skandalerna kring EU:s gränsbevakare Frontex, samt Italien och Greklands kustbevakningar är många. De har har bland annat kritiserats av Europarådets kommitté mot tortyr. Det borde vara huvudrubriker i alla europeiska tidningar. Trovärdiga uppgifter finns om att nödrop från skeppsbrutna flyktingar systematiskt ignoreras. Eller så utför myndigheterna så kallade “push backs”, i strid med internationell rätt. Människor på flykt skickas, med risk för deras liv, helt enkelt ut på havet igen. 

Det är värre än Titanic. På Titanic saknades livbåtar till alla. I EU står livbåtarna redo i hamn och hör nödropen – men kommer inte till undsättning. Män, kvinnor och barn tillåts drunkna.

Har så mycket verkligen ändrats sedan 1912? Eller är det bara andra människor i tredje klass? Inte ens om flyktingarna hade drunknat i en ubåt tror jag att någon hade brytt sig.