Tidöavtalet har då inte bara inneburit en i många stycken pinsam undergivenhet mot SD, den har smulat sönder all liberalism och fått Moderaterna att tas över av allt mer extrema imitatörer av SD:s budskap. Samtidigt har det som skulle vara en seger, Nato-anslutningen, blivit en fars i människors ögon. Bugandet inför Erdogans provokationer ristar in en bild som ingen minister vill ha med sig.

Lägg till att absolut inget gjorts inför den energiomställning som den nya industrin ropar efter, eller att inget gjorts för att något så enkelt som vanliga godsfrakter ska kunna fungera som hos konkurrentländerna.

Att Vattenfall ”ska utreda” ny kärnkraft (vilket man i praktiken gjort fortlöpande i 20 år) är så svagt att inte ens den lobbyn klarar av att Twitterspinna på frågan.

Hejaropen blir allt tunnare samtidigt som provokationerna från SD gör att varje försök att göra ”vanlig borgerlig politik” känd försvinner.

Kritiken mot handlingsförlamningen kommer inte från S utan från Wallenberg som ordförande i Svenskt Näringsliv.

Så hur ska detta sluta?Att SD inte är ett vanligt parti vet vi ju. Man bryr sig om vare sig om nationens väl eller ansvaret att som riksdagsparti styra, man är enbart intresserad av att provocera fram debatter om saker som ska öka konflikten och rädslan i samhället. Allt från de absurda sagostundsangreppen till den ständiga konspirationsteorin om ett välplanerat folkutbyte som SD påstår att någon orkestrerar.

Jomshof låter som en religionskritiker på mellanstadienivå – snart får han väl bränna en koran själv för att trissa upp konflikten än mer. Svensk islamofobi är pinsam men fungerar så länge ingen har fattat att de hundratusentals unga kvinnor som i Iran slåss för jämlikhet och även hbtqi:s rättigheter, är - just det - muslimer.

Att hantera alla dessa utspel blir omöjligt för regeringen. Säger man emot kommer det dubbelt tillbaka och det finns ingen borgerlig kraft som kan lugna SD:arna eftersom de inte är seriösa.

Inte ens när facken och Svenskt Näringsliv tillsammans kunnat förhandla fram regler för etableringsjobben, kan regeringen få igenom det då SD:s hat mot facken överstiger det mesta.

Och det här kommer eskalera när SD får det svårare i opinionen.

Borgerligheten i Europa har samma problem i de flesta länder. Uppemot en fjärdedel av deras väljare kan snabbt skifta fot och välja fascistisk populism. I väldigt få länder kan man bilda regering utan att på något sätt bli beroende av dem. Borgerlig majoritet kommer därför innebära en ständig attack på det som kallades liberala värderingar. Det som verkar som symbolpolitik är i själva verket djup ideologi som bit för bit försvårar och hindrar politiken från att ta tag i de verkliga problemen. Att som i Italien besluta om att lesbiska par inte längre får vara föräldrar är något som bara kommer förvärras, det fascisterna gör är att pressa andra borgare till acceptans och tystnad och om man följer den svenska asylpolitikens förvandling kan man ju se att det faktiskt fungerar.

Men det löser inte de verkliga problemen som näringsliv och även de borgerliga väljarna står inför.

Att hantera klimatkrisen med marknadslösningar har misslyckats. Omställningen tar för lång tid.

Att hantera finanskriserna kräver en maktförflyttning från bankerna till politiken. Det finns inte på kartan.

Att klara produktivitetsutveckling kräver utbildad arbetskraft som inte marknaden klarar av att leverera.

Att klara de sjunkande pensionerna med ökad spekulation (istället för ökad omfördelning via skatter) har gått in i sin återvändsgränd.

Den stora klimatkrisen är också en stor ekonomisk kris och inget näringsliv räddas av att borgerliga propagandister då jagar invandrare eller queerpersoner.

Ledande kapitalägare i Sverige drömmer om en S+M-lösning.

Medan S-ledningen drömmer om ett partnerskap med C.

Det troliga är att vi får en ingenting-politik vad gäller kriserna och att allt som måste göras blir något EU får hantera, inte den svenska politiken.

Hur mycket jublar de borgerliga ledarsidorna då?