Pressfriheten minskar i världen. När EFJ pratar om påverkan och press kan det handla om att ett politiskt parti offentligt hänger ut kritiska journalister och medier, nekar tillgång och intervjuer, fördelar statliga medel på ett tvivelaktigt sätt eller direkt påverkar och korrumperar tillsättningar i public service och nära verksamhet.

Allt det här händer i Europa och förutom värstingstyren som Belarus, Turkiet och Polen nämner fackförbundets rapport oroande exempel från Estland, Ukraina, Ungern, Österrike, Italien och Storbritannien. Ett genomgående drag är att mäktiga politiker pekar ut journalister och journalistik som en av samhällets allra farligaste fiender, och att partier aktivt vill skapa en fientlig miljö för granskande eller kritisk media.

Makthavares ord påverkar vad folk tycker och tänker. Trots att Norden ligger i toppen för pressfriheten globalt – bland annat på grund av stark och oberoende public service – dalar konservativa väljares förtroende och tycke för framför allt SVT. Under en tredjedel av Sverigedemokraternas väljare har idag förtroende för SVT och för två år sedan ville fyra av tio SD-väljare helt lägga ner public service på sikt.

Förtroendendet för publice service bland allmänheten ligger rätt stabilt över tid; skillnaden ligger i hur Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna väljer att aktivt och medvetet polarisera frågan som en kulturpolitisk offerkofta.

Moderaternas förslag om politiskt tillsatta revisorer för public service kritiserades kraftigt av bland annat Utbildningsradions vd Sofia Wadensjö Karén, och i Dagens Nyheter skriver Jan Scherman att det nya moderata handlingsprogrammet är mediepolitik som "först förts fram av SD". Kristdemokraterna lovar ett "snävare public service" vid valvinst och mediepolitiken är central i det blåbruna samarbetet.

I Norden är Sverigedemokraterna den ungerska regeringens bästa bundsförvant. Förra året talade Mattias Karlsson på samma "nationalkonservativa" elitkonferens som president Viktor Orbán, och i juli var Sverigedemokraterna det enda svenska partiet i Europaparlamentet som valde att inte fördöma Ungerns nya hbtq-fientliga lag.

När partisekreterare Björn Söder träffade den ungerska regeringens talesperson Zoltán Kovács i Sveriges riksdag år 2019 enades de två om att George Soros är "en av de farligaste männen" i EU, och att Soros är den som egentligen "drar i trådarna" i europeisk politik. Den antisemitiska nidbilden av George Soros som allsmäktig demon lever och frodas i Orbáns propaganda och Söders huvud. Söder kritiserades en del men inte tillräckligt. Jimmie Åkesson kom undan med att bara säga att han tyckte att hela frågan var en "ganska ointressant debatt".

Hotet mot det fria ordet bryr sig inte om landsgränser, och spiller över i regionala och globala trender. I Ungern har Orbáns politiska repression och förtryck varit så effektivt att det har inspirerat regeringarna i Polen och Slovenien. Nu är över 80 procent av Ungerns medier regimvänliga, och mediehus och journalister tvingas till kraftig självcensur för att inte bryta mot Orbáns godtyckliga lagar mot "falska nyheter".

I onsdags röstade det polska underhuset igenom en ny medielag som förbjuder utomeuropeiskt ägande av tv-kanaler i landet. Ensam kvar blir den redan hårt politiskt kontrollerade och regeringstrogna public service-verksamheten. Processen är alltid att först ta kontroll över public service, och sedan följer att stänga ner och pressa privata och oberoende medier till lydnad eller tystnad. Det är två oseparerbara steg i samma kedja.

Vägen framåt för pressfriheten har också en tydlig process, enligt EFJ. I länder som redan har lagar och regler på plats för att skydda journalistiken måste skyddet och pressens självreglering ställas bortom det politiska spelet, och svenska Reportrar utan gränser vill att public service ska grundlagsskyddas.

I länder med sämre villkor måste journalister och deras organisationer gå ihop i breda allianser med andra delar av samhället och bli aktivister i frågan. Fackliga journalister, publicister och pressledare tar striden mot despoter, fientliga presidenter och en feg politisering.

När journalisters arbete hindras och förstörs eroderas allmänhetens rätt till information och insyn. Det är naivt att tro att Sverige på något sätt skulle stå över frågan, att det är omöjligt och orealistiskt att läget för svenska journalister skulle kunna försämras i närtid.

Blind och töntig svensk exceptionalism får inte stå i vägen för det uppenbara behovet av ett stärkt skydd för public service — och en offensiv satsning på fri journalistik.