Vår drift att avsäga oss skuld för ett problem är stark. Som barnet som ropar att det var den andre som gjorde det. Men oavsett hur befriande det känns eller hur djupt rotat behovet är i oss, leder skylla-ifrån-sig-beteendet till att cementera förtryck, när vi gör det med samhällsproblem. Just nu verkar det pågå en tävling i att skylla problemen med sexualbrott på andra.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
I en debattartikel i Aftonbladet reagerar Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra och ordförande i justitieutskottet Beatrice Ask över rapporteringen av kränkningar och övergrepp i samband med festivaler runt om i landet. De utgår från att problemet handlar om osvenskhet. I artikeln fokuserar Batra och Ask på skärpta straff och specifikt lyfter de fram att förövaren ska kunna bli utvisad om denne inte är svensk medborgare. Batra och Ask har en vision om ett starkare Sverige där det värnas om svenska värderingar som exempelvis jämställdhet och respekten för varandra. De är särskilt inriktade på möjligheten att kunna utvisa de som döms för sexuellt ofredande. Så om det bara hade funnits svenskar i Sverige hade vi alltså inte haft de här problemen?
Oavsett härkomst är det främst män som misstänks för sexualbrott; av de misstänkta är endast 2 procent kvinnor (även om andelen kvinnor har ökat de senaste åren). Enligt Brottsförebyggande rådet (Brå) dominerar unga män bland gärningsmännen, medan unga kvinnor är överrepresenterade bland offren. Trots dessa siffror nämner inte Batra och Ask vårt samhälles patriarkala strukturer eller problematiska normer kring maskulinitet i sin artikel. Strukturer och normer som vi alla är med att skapa och upprätthålla. I sin markering mot sexuella övergepp väljer artikelförfattarna att rikta in sig på svenskhet. De tar ett tydligt avstånd från gruppen förövare, några som framställs som utomstående, helt avskilda från en själv och den egna kulturen: den andre.
Liknande resonemang om vi-och-dem hörs från andra aktörer när sexuella övergrepp diskuteras. Till skillnad från majoriteten av landets mest väletablerade festivaler uppger Göteborgs kulturkalas att de inte tänker höja säkerheten för att förhindra sexuella övergrepp, med motiveringen är att det är en förhållandevis familjär och lugn festival. Enligt dem själva har Kulturkalaset varit förskonade från sexuella ofredanden. Arrangörerna bedömer att besökarna är väldigt trygga. Vad de bygger denna bedömning på, vet jag inte. Det är välkänt att de flesta sådana brott inte anmäls. Hur vet då Kulturkalaset att de är förskonade från sexualbrott, som ju är ett problem som genomsyrar hela vårt samhälle?
Andra festivaler har dessutom gått längre än skärpt säkerhet genom att också föra en dialog med besökarna om normer och värderingar. Varför gör inte Kulturkalaset det? För att de är en familjär festival?
Enligt Brå begås de flesta sexualbrott av en familjemedlem, en släkting, en pojkvän eller någon annan man känner. Det är också därför som de flesta sexuella övergrepp aldrig polisanmäls. Barn och ungdomar berättar helst inte. Orsakerna är starka känslor av skam, skuld, rädsla att inte bli trodd och rädsla för konsekvenser efter anmälan. Detta är särskilt vanligt då den som har begått övergreppet är någon som finns hemma (en förälder eller nära anhörig) eller kanske går i samma skola.
Men Kulturkalaset är inte ensamma i Göteborg om att skjuta över problemen med sexualbrott på andra. Under våren handlade en artikel i ETC Göteborg om en utbildning för att motverka sexuella trakasserier på krogen, riktad till krog- och festivalpersonal i Göteborg. En krogägare var positiv till utbildningen men lade till kommentaren att just deras besökare var:
”typ lite äldre (...) människor med hyfsat bra utbildning (...) och typ åt vänster politiskt så vi klarar oss ganska bra mot sådant här”.
Det kändes märkligt att läsa eftersom jag personligen har utsatts för sexuella trakasserier på just den krogen, flera gånger. Jag har heller aldrig känt mig tryggare på ”vänsterkrogar” än på andra krogar i Göteborg.
Föreställningen om att högutbildade och äldre (mognare?) människor inte trakasserar andra sexuellt, är problematisk i sig och vilar på en föreställning om vi-och-dem. Men föreställningen om att vänstern ”klarar sig ganska bra mot sådant här”, är problematisk på en helt annan nivå. Vänstern har en självbild om att vara en maktkritisk grupp. Det är svårt att leva upp till när man förlägger samhällsproblem hos andra och framställer sig själva som bättre.
Upprörs gärna av Batra och Ask. Och av Kulturkalaset. Men tro inte för en sekund att du själv inte är en del av de strukturer som möjliggör sexualbrott.
