Nu verkar det stå klart att utredningen inte har funnit bevis för några sådana samband och Donald Trump dansar av glädje och revanschism gentemot vad han har kallat en häxjakt mot honom och hans valseger hösten 2016. Det amerikanska folket har visserligen inte fått se hela utredningen, men i just den laddade frågan om Trumps påstådda samarbete med Ryssland tycks utredarna inte ha hittat några bevis.

Med all sannolikhet har resultatet av Muellers utredning, med den enorma uppmärksamhet som den har fått under åratal, ökat chanserna för Trump att bli återvald som president. Triumfatoriskt kan han nu utropa att det var en medial och politisk häxjakt som bedrevs mot honom, även om utredningen på andra punkter förhoppningsvis fortfarande kan ställa till det för Trump. 

Ryssland är naturligtvis en auktoritär, imperialistisk stat som på olika sätt påverkar och försöker lägga sig i andra staters demokratiska förehavanden på samma sätt som USA gör – vi har inte glömt visselblåsaren Edward Snowden - och i växande utsträckning numera också Kina. Eländet nu är att så mycket av kritiken mot Trump har hängts upp på den där påstådda Rysslandskopplingen att andra mer centrala frågor ofta har kommit i skymundan.

Liberala eliter runtom i västvärlden har varit mer intresserade av att få bort Trumps oförutsägbara styre via den där Rysslandskopplingen, än att få bort honom för det han gör mot det amerikanska folket - gynnar de allra rikaste - och mot jordens klimat – förnekar den globala uppvärmningen.

Från det liberala etablissemangets sida har man hela tiden hellre velat förklara Trumps valseger med rysk påverkan än att vidgå att det är de accelererande klasskillnaderna i landet som har kortslutit amerikansk demokrati.

Jag rekommenderar folk att läsa boken ”Democrazy in America?”, av de båda statsvetarna Martin Gilens och Benjamin Page. Lägg märke till frågetecknet i bokens titel. De båda författarna konstaterar där att den ”genomsnittlige amerikanen har mycket litet eller inget inflytande över den federala regeringspolitiken.” En chockad intervjuare i Washington Post undrade när boken kom ut: ”Förklara frågetecknet i bokens titel! Menar ni att USA inte längre är en demokrati?”. I princip svarade de båda statsvetarna ja på frågan och menar att vanligt folk inte har något att säga till om i amerikansk demokrati.

Stödet för olika jämlikhetsreformer är starkt i USA men sådana ”omintetgörs” av mäktiga lobby- och bolagsintressen och av en Högsta domstol som sätter grimma på demokratin. När Page och Gilens går igenom de miljardärer som pumpar in pengar i politiken kan man inte bli annat än förskräckt.

Jag höll förstås på Hillary Clinton i slutstriden mot Trump (men på Bernie Sanders i primärvalet). Men skälet till att hon förlorade var inte rysk påverkan utan det dystra faktum att hon inte hade någon politik för en pressad amerikansk arbetarklass, där fattiga och för rasförtryck utsatta minoriteter ingår. Det demokratiska partiet miste under loppet av några decennier det mesta av sin tidigare löntagarprofil, konstaterade journalisten Tomas Frank i boken ”Listen, Liberal” som utkom strax efter presidentvalet.  

Fenomenet Donald Trump uppsteg helt enkelt ur den växande amerikanska ojämlikheten och ur det demokratiska partiets långvariga ideologiska urblekning – och det är det som de liberala eliterna aldrig velat vidgå, vare sig de återfinns i det demokratiska partiets ledning, på Wall Street eller på svenska borgerliga ledarsidor. Dessa skulle hellre se att Ryssland var boven i detta drama.

”Trump är den logiska kulmen på det nuvarande nyliberala systemet”, slog Naomi Klein fast i den bok hon snabbt fick fram efter Trumps valseger. Notera hennes uttryck ”det nyliberala systemet”. Trump är inte någon nyliberal, han är kapitalist, och just den typ av ledare som träder fram när nyliberalism har eroderat tilliten i samhället och frambesvärjt en militant högerpopulism.

Vi bör vara extremt vaksamma mot vad Ryssland sysslar med i form av olika påverkanskampanjer. Det är ingen tvekan om det. Men det finns också en Rysslandsfixering i debatten som deformerar den politiska debatten. Det är den som gör att det är så förbannat lätt att skaka fram nya meningslösa miljarder till försvaret men näst intill omöjligt att göra något åt det katastrofala läget inom äldreomsorgen eller förbättra sjukvården. Fixeringen vid det ryska hotet riskerar att driva Sverige in i armarna på Nato och förordandet av en europeisk armé.

Trump ser nu ut att överleva Rysslandsutredningen (i alla fall när det gäller frågan om samarbete med Ryssland). Och det visar sig återigen att den enda i längden verkningsfulla kritiken mot en reaktionär president är den som attackerar honom i egenskap av de rikastes president.