Delad föräldraförsäkringen är den enskilt bästa åtgärden för jämställdhet. Idag lever föreställningen att mamman är förstaförälder så starkt att den drabbar inte bara hon som tar ett större ansvar, utan alla kvinnor.

Kvinnor halkar efter i löneutveckling, får sämre anställningar, kortare arbetstider och när arbetslivet är slut en sämre pension. Hennes frihet och möjlighet att göra nya val i livet begränsas helt enkelt, alltså inte bara för att hon har fullt upp med att ta huvudansvar för barn och hem. Dessutom reproduceras den maktordning som det sexualiserade våldet vilar på.

En delad föräldraförsäkring skulle också bryta de strukturer som reducerar män till andraförälder och det skulle ge det lilla barnet rätten till djupa nära och egna relationer med båda sina föräldrar.

Men en patriarkal ordning är inte lätt att rucka på. Varje steg kräver styrka och mod och jag anar en feghet i politiken för jämställdhet. Kanske för att vi inte är vana att både behövda driva förändring och motivera förändringarna.

Bara de senaste åren har något skett i politiken. Från att alla var liberaler och för jämställdhet så rullar nu det socialkonservativa hotet mot varje människas frihet in över landet. Patriarkatet klär sig i populärare kostym, som exempelvis hur Kristdemokraterna har utvecklats att både bli än mer moralkonservativt höger och samtidigt ge sken av att vara ett mjukare alternativ till Sverigedemokraterna.

KD har blivit ett SD för tjejer – helt enkelt.

I en tid av moralkonservatismens återkomst finns stor risk att feminismen reduceras till att ”stå upp” för en räcka viktiga saker. Kan absolut ha sitt värde för att vrida debatten. Men jag är materialist och vet att det krävs mer än en hashtagg för att ändra maktstrukturer. För ökad jämställdhet krävs trygga anställningar, lägenheter med schyst hyra, höjda kvinnolöner, fungerande välfärd, en pension som går att leva på och delad föräldraledighet.

Därför var jag nära att ropa ”hurra” när högertankesmedjan Timbro i veckan kom med en rapport om föräldraförsäkringen. Inte för att jag delar slutsatserna, i korthet vill de halvera försäkringen för att de anser att den är för dyr, men för att jag längtat så efter en riktig debatt om föräldraförsäkringen.

Timbros mod kanske kan motverka min oro för en feghet som i bästa fall driver fram urvattnade förslag om förlängning. Kanske med en ny pappamånad som finansieras med justeringar av tak eller nivåer i ersättningen. Något som inte ska verka så farligt, för att inte stöta sig med den höger som använder allsköns biologism som argument för att mammor inte ska jobba och att små barn inte ska vara på förskola.

En pappamånad till vore fel väg. För att uppnå effekt krävs att försäkringen byggs ut på djupet, inte längden. En delning av befintliga SGI-dagar, kanske till och med en förkortning till sex månader var, och en höjning av ersättningen, skulle omgående göra att fler små barn fick ha båda sina föräldrar hemma. Och barnomsorgen, så klart krävs att det finns en förskola som kan ta emot ettåringar och ge dem stimulerande och pedagogisk verksamhet utifrån deras behov.

Det är bra för barn att gå i förskolan, att möta vuxna som har både utbildning och tid med dem, få lära sig samspel med andra barn och framför allt ha roligt. Barn behöver andra barn i sin lek och för sin mognad.

Så även om jag inte applåderar vill jag tacka Timbro för att de eldar igång en debatt om de riktiga jämställdhetsfrågorna. För mig är svaret självklart. En rakt av delad föräldraförsäkring är det bästa för barnen, papporna och mammorna.

Den enda förloraren skulle vara föråldrade patriarkala maktstrukturer, som det faktiskt är hög tid att vi gör oss av med.