För första gången på länge står arbetslinjens konfliktlinjer solklart uttalade. Men frågan är om vågorna står i proportion till vad som händer?

Det var mycket riktigt inte jag som började att prata om proportioner. Det var Folkpartiet, detta parti så fulla av proportioner och måttfullhet. Deras ekonomisk-politiske talesman Carl B Hamilton gick ut och krävde en inskränkning av strejkrätten syftandes på just proportionalitetsprincipen. 

Det som är lustigt med det oproportionerliga tilltaget är att det kom först när Stockholm hotades. Det verkar tydligen vara okej för Folkpartiet att skåningar strejkar, men när pendeltågstrafiken i Stockholm hotas – ja då hotas också proportionerna.

Genast hakade en annan folkpartist på. Christer Nylander, talesperson i arbetsmarknadsfrågor, utvecklade den folkpartistiska måttfullheten med att hota med ny lagstiftning om inte facket sköter sig:

”Hur stort behovet av ny lagstiftning kommer att vara avgörs främst av fackens eget agerande, nu och framöver. //. Frågan man måste ställa sig är om fackets kraftiga tilltag är rimliga och står i proportion till konflikten.”

För oss som har följt arbetsmarknadens utveckling de senaste åren går det inte att svara annat än ett rungande ja på Folkpartiets fråga. 

För vänstern handlar den viktigare frågan snarare om att facket denna gång och alltför många gånger de senaste åren har tagit i för lite. Motoffensiven har ofta varit för svag i proportion till konflikten.  

För det är inte bara i Skåne som arbetsköparens makt har ökat senaste åren. Allt färre människor i Sverige har fasta jobb, det blir allt svårare att få ett fast jobb och näringslivet hittar hela tiden på fler och fler sätt att gå runt de lagar och regler som finns. Arbetssäljarna har allt mindre att sätta emot och de får finna sig i att valsas runt bland godtyckliga visstidsvikariat, bemanningsföretag och obetalda jouranställningar. 

Det konflikten mellan Seko och Almega handlar om är huruvida Veolia har rätt att sparka fast anställda för att sedan ge dem samma ”nya” jobb med sämre villkor. Men det här är inte ett enskilt fall. Arbetsmarknaden vimlar av den här typen av exempel. Så varför vimlar inte arbetsmarknaden av den här typen av strejker? 

Jo, för att fackets makt inte står i proportion till arbetsgivaren och för att facket alltför många gånger är oproportionerligt fega. 

Därför måste vi alla stödja Seko och därför önskar jag mig att oftare få läsa om förbannade folkpartister som rasar över den senaste strejken som gör att jag inte kan resa vart jag vill i Sverige. Det får jag alltför sällan göra i Sverige. 

Fotnot: Seko har varslat om strejk från midsommarafton. När den här tidningen trycks vet vi inte om den blir av.