Ignorance is bliss” skrev poeten Thomas Gray i sin dikt ”Ode on a Distant Prospect of Eton College”. Lite över 200 år senare sitter vi och diskuterar just det begreppet på ett Folkets hus i Stockholm. Den inledande frågan är: ”Vad skulle du göra i ditt liv om du inte var aktivist? Om du inte visste om hur världen såg ut och kände att du var tvungen att ta ansvar? Om du bara hade vanliga intressen?”

Samma fråga har jag ställt till många av mina aktivistvänner. En ville fördjupa sig i arabisk poesi och litteratur, en ville bli kläddesigner, en tredje ville forma blomrabatterna på kommunloggorna. Jag ville ha ett eget inredningsprogram. Jag skulle vara den nya, men roligare Martin Timell. Nabila Timell.

Jag skulle ha en egen verkstad och ateljé där jag gjorde om gamla möbler, byggde helt nya, dekorerade hem. Och jag skulle pyssla på bästa sändningstid i tv.

Det var fina minuter av drömmande. Sedan kom vi in på hur mina barn skulle bli. Och det slank ur mig att jag inte ville att mina döttrar skulle bli som jag.

Jag ville inte att mina barn skulle behöva känna den stressen, den huvudvärken, bära på den tyngden av att vara medvetna och känna att de måste göra någonting åt problemen. Jag ville att de skulle få växa upp i en värld som bestod av fritidsintressen och roliga aktiviteter. Där utbildning sågs som någonting de kände att de utvecklades av och som inte nödvändigtvis behövde resultera i intyg på att de var värdiga medborgare. Där de kunde känna att de hade exakt samma förutsättningar som alla andra människor, oavsett var i landet de bodde.

Alla aktivister jag känner är mer eller mindre sönderstressade och utmattade. Hur mycket man än försöker hinna med allt så känns det alltid som man ligger tio steg efter. Man får skuldkänslor när man tackar nej till ännu en uppgift. Och hur mycket man än kämpar så är världen fortfarande ibland en hemsk plats att leva i.

Är det den känslan jag vill föra över till mina barn? Aldrig, tänker jag som ansvarsfull förälder. Jag brukade tidigare säga att min största skräck var att få se mina döttrar växa upp till modebloggare, vars största problem var vilka jeans som matchade vilken tröja. Men kanske är inte modebloggandet en så hemsk sak? Då skulle de kanske åtminstone slippa den här frustrationen av all orättvisa. Och hopplöshetskänslan som kommer av att jobba dygnet runt, för inga pengar alls, och ändå plågas av känslan att allt det man gör inte ändrar någonting?

Nej, då vill jag hellre att de är omedvetna. Lyckliga. Och att de maximerar sitt engagemang när de skaffar fadderbarn i Afrika.

Men samtidigt vet jag att detta är en dröm. Jag kommer nog aldrig kunna ge mina döttrar en framtid där de är lyckligt ovetande om allt som sker runtomkring dem. Och jag hatar det. Jag hatar att jag inte hann förändra världen tillräckligt mycket för dem.

Att det kommer förväntas mer av dem än att bara vara goda samhällsmedborgare. Aktivism är allt jag kan, och det är det enda jag kan föra vidare. Och det känns faktiskt ­förjävligt.

Viss okunskap kan definitivt vara lycka. Ett privilegium. Och det privilegiet gäller inte muslimska, rasifierade tjejer i Sverige idag. Inte än i alla fall. För oss är inte engagemang ett val som vilken fritidssysselsättning som helst, utan en nödvändighet.