Jag och min sambo struntade i att göra som de flesta, det vill säga att ”försöka” dela föräldraförsäkringen jämställt. I stället delade vi den jämställt; på hälften. Vi visste tidigt ungefär när barnet var tänkt att dyka upp, vi är båda förmögna att fylla i en enkel blankett hos arbetsgivaren och vi kan – misslyckade gymnasiala mattestudier till trots – dividera en summa på två. Så det var inte så svårt.
I förra veckan trillade den därför in igen. Jämställdhetsbonusen. I form av ett litet förhatligt mörkgrönt försäkringskassekuvert. Plånbokspolitik i brevlådeformat. Jämställdhetsbonusen är de 50 kronor var per dag som man får om man delar på de dagar som inte är reserverade till den ena eller andra föräldern. Jämställdhetsbonusen är själva antitesen till en individuell, delad eller kvoterad föräldraförsäkring. Vad man nu vill kalla det. Bonusen – likt övrig plånbokspolitik – syftar till att lägga över ansvaret för ett rättvist samhälle på den enskilde. För några ynka hundralappar extra ska individen lockas att välja jämställdhet. Gör man det inte får man skylla sig själv. Att det valet sedan påverkar precis alla andra, bland annat i form av lägre lönenivåer för alla kvinnor, och en arbetsplatskultur där män inte stöttas i sin vilja att vara hemma med sina barn, talar man sällan om.
Faktum är att den icke-individualiserade föräldraförsäkringen är både orättvis och djupt förlegad. Faktum är också att ett system med en jämställdhetsbonus knappast kommer att ha någon effekt på uttaget av föräldraförsäkringen. Ändå finns en stark opinion mot att individualisera, eller kvotera. Att göra det jämställt. Detta trots att det faktiskt inte finns några andra socialförsäkringssystem eller lagstiftade rättigheter som är kollektiviserade enligt samma modell. Gifta och sammanboende delar till exempel inte på varandras lagstiftade semesterrätt. Den som ”det passar bäst för” att ta ut semester kan inte ta av den andres dagar. Det samma gäller arbetslöshetsförsäkringen, sjukförsäkringen, studiebidrag och pensionsrätten. Ändå hör man sällan röster som hävdar att: ”sluta tvångskvotera semestern era satans gaphalsfeminister”!
Att opinionen är emot en individuell eller en så kallad ”kvoterad” föräldraförsäkring är ett dåligt argument för partierna att inte arbeta för ett rättvist och jämställt samhälle. Opinionen var inte för att slopa sambeskattningen 1971 heller. Det samma kan sägas om högertrafikomläggningen och flera andra större frågor som har lett till nödvändiga moderniseringar av det svenska samhället.
Att borgerliga partier, i RUT och ROT-anda, driver en ”jämställdhetspolitik” som bygger på bidrag till dem som redan har (ja för det är ofta ekonomiskt starka familjer som delar mer jämställt på föräldraförsäkringen) är kanske inte förvånande. Att socialdemokratin fegar ur och stannar i en tredje ”pappamånad” är lite mera pinsamt.
Så innan politiken tar sitt förnuft till fånga får man själv göra vad man kan. Jag bestämde mig för att jämställdhetsbonusen från och med nu faktiskt ska gå till ökad jämställdhet och inget annat. Jag skänkte därför hela summan till Fi:s valfond. Att se till att ett feministiskt parti har råd med valsedlar är en investering i jämställdhet och demokrati god som någon. Nästa månad blir ändamålet något annat. Kanske går bidraget då till Vänsterpartiet som är det enda riksdagspartiet som faktiskt driver frågan om att göra föräldraförsäkringen individuell. Övriga tips på jämställdhetsbefrämjande ändamål emottages tacksamt och jag uppmanar andra där ute att följa mitt exempel.
Hanna Richter
