Några dagar senare fick han sällskap av Adam Cwejman och Rebecca Weidmo Uvell, som upprördes över att SSU Stockholm anordnat en separatistisk föreläsning om islamofobi med Rashid Musa, ordförande för Sveriges Unga Muslimer.

Sedan ställde Olle Palmlöf i SVT Opinion den redan klassiska frågan till Black Coffees grundare Araia Ghirmai Sebhatu, om huruvida gruppen som är till för att afrosvenskar ska kunna mötas och diskutera erfarenheter av att leva som svart i Sverige egentligen vill lyncha vita eller inte.

Separatism som politiskt verktyg har alltid väckt känslor. Diskussioner har förts om vilken funktion det fyller, och hur gränserna mellan grupperna ska dras. I dessa diskussioner har ofta den separatism som bedrivs av grupper med makt kallats för något annat. Herrklubbar, fredsförhandlingar där bara män närvarar, helvita redaktioner och domstolar och så vidare framställs som tillgängliga rum där rekryteringen skett på grund av kompetens.

Att borgerliga och liberala debattörer vänder sig emot uttalad separatism är förstås inte konstigt. Dels förstås för att det är en kollektiv strategi som erkänner strukturer. Det går inte hem hos debattörer som ”tror på individen”. Men också för att den separatism som formuleras och bedrivs av de som förtrycks i ett system belyser att makten redan, och alltid, bedrivit just separatism.

Ett rum där förtryckaren inte är närvarande bär på en omstörtande potential där medvetenheten kan växa. Strategin blir då att försöka blanda bort begreppen och breda ut sig om fiktioner som ”omvänd rasism”, smutskasta enskilda individer eller förminska kampen till ”symbolfrågor”.

Men varför uppstår behovet av det nu? Vad är det som hänt? Varför just den antirasistiska separatismen, när exempelvis partiernas kvinnoförbund eller RFSL:s samtalsgrupper numera inte provocerar någon?

Det som har hänt är att antirasismen i Sverige gått från uddlösa toleranskampanjer till att bli en bred folkrörelse med materialistisk analys som kräver både omfördelning och representation. Samtidigt.

Antirasismen är helt enkelt den rättviserörelse som i vår samtid mest hotar den etablerade ordningen. Det i sin tur är sprunget ur materiella behov i ett samhälle där rasismen ökar: En oproportionerligt stor andel av arbetarklassen (i förhållande till befolkningen) är idag inte vit. Det innebär att frågor om arbete och arbetslöshet, fattigdom och hälsa och så vidare inte blir begripliga utan att prata om klass och rasism samtidigt.

Det är därför det blir så obehagligt när även vänstern försöker misskreditera antirasismen. Namn som Mikael Wiehe och Åsa Linderborg har talat sig varma om riskerna med en splittrad vänster. Prata om viktigare frågor, prata om klass, brukar det heta. Kanske är det lättare att låtsas att det handlar om symbolfrågor, än att erkänna att den som brinner för det klasslösa samhället inte är befriad från att vilja behålla andra maktordningar som den tjänar på. Men det är trots allt lättare att grunda separatistiska instagramkonton och kulturföreningar än det är att grunda ett nytt ekonomiskt system som inte, med Judith Kiros, har rasism som den överbyggnad som håller det på plats.

Men det är precis det som är målet. Den dagen det är uppnått kommer behovet av separatism som ett medel att nå målet sannolikt att vara litet. Men det är också den dagen då makt och problemformuleringsprivilegium tagits från den som bara behöver ”prata klass” för att förstå och förändra det förtryck den lever under.