Samtidigt blir arbetslösheten snart tio procent och coronastöd till enskilda kulturarbetare eller alla de som i den nya arbetsmarknaden tvingats ”anställa sig själva” har bara varit prat.
På plussidan för vanliga löntagare ligger borttagen karensdag, något återställd a-kassa och småföretagare slipper jaga personal som är sjuk genom att sjuklöneansvaret tillfälligt tagits bort.
Men annars är det de stora företagen som fått miljarderna. Sänkt skatt, arbetsgivaravgift, permitteringsstöd och ”omställningsstöd” handlar alla om att hjälpa företag att klara krisen utan att ägarna behöver skjuta till medel.
Statens viktigaste stöd till de rika är dock via Riksbanken. Det här är de stora pengarna och handlar om billiga lån till banker, om att Riksbanken köper upp värdelösa bostadsobligationer (som annars var på väg mot kollaps). Det är bankerna som sitter på dessa obligationer för nästan 3 000 miljarder och när ingen längre ville köpa i mars gick Riksbanken in och började köpa. ”Marknaden” måste överleva.
Det här är ju inte bara en svensk politik. ECB storköper obligationer för över 13 000 miljarder kronor (summan är obegripligt stor) och amerikanska Fed köpte upp alla ”skräpobligationer” på den marknaden i snabb takt när krisen kom i våras.
Hur kan det bli så här?
Andreas Cervenka skriver i Dagens Industri: ”Om det är såhär en krasch ser ut är det bara att lägga champagnen på kylning inför nästa.” Sedan berättar han hur Internationella valutafonden (IMF) granskat de senaste fem pandemierna i världen och sett att klyftorna mellan rika och fattiga ökat varje gång. Coronakrisen blir inte annorlunda.
Orsaken är att det staten kan göra vid en kris är att använda riksbankerna till att skapa en massa värden som inte finns, alltså pengar och med dem köpa upp alla stora misslyckanden som den privata finansmarknaden skapat. Det finns inte längre någon riskkapitalism, det finns en belöning för de som satsar stort och lyckats rida på finansspekulativa uppgångar, men det finns ingen piska när det går fel. Är aktören bara tillräckligt stor måste staten gå in och rädda för att inte en kris ska leda till nästa och nästa och nästa. Korthuset får inte falla.
Det är därför centralbankscheferna går ut och säger att man lovar göra ”allt som behövs”. Och det är därför börsfesten fortsätter mitt i en kris.
Varje fondchef, varje bankchef, varje finansinstitut vet att nya pengar kommer om det går illa. Risken är borta i kapitalismens kärna.
De stora coronastöden går till det här, inte till medborgarna.
Det är därför den som redan har får så mycket mer i kristider.
Politiken har två val.
Antingen gör man allt för att få finansmarknaderna att fortsätta som om inget hänt. Eller också måste man ta över dem, lösa in alla skulder och spekulationer och förstatliga finanssystemen och därmed bankerna och andra krediter.
Det enda som skulle kunna tvinga staterna att göra sådant är om miljoner människor på gatorna kräver det.
Så vad kan man göra för att ändå minska orättvisarna, trots corona och trots all in för att rädda banker och de som redan äger det mesta?
Det staten kan göra är naturligtvis att ge stöd till medborgarna direkt. Kombinerat med enorma investeringar (finansierade av samma centralbanker) som tvingar upp sysselsättning och löner så att folk kan få det bättre.
Den enda lösningen är att utmana de som inget gjort utan bara spelat med våra tillgångar genom att staten gör det nödvändiga istället. Det är här Socialdemokraterna hamnar i ett mentalt krisläge. Efter att i årtionden tävlat med de borgerliga om vem som kan spara, det vill säga minska offentliga utgifter, mest måste man nu utmana sina egna dogmer.
Höstbudgeten kommer visa om det blir de superrika eller de många som får stödet denna gång. Om klimatomställning eller business as usual får mest.
Att trolla fram tusen miljarder för att rädda banker är idag en självklar konst. Men vad händer när människor börjar undra var alla pengar till de rika kommer ifrån – och varför det samtidigt är så obegripligt svårt att finansiera det som kallas trygghet och välfärd.
