Den här artikeln är hämtad ur lördagens digitala Dagens ETC (20 juni). Den får du om prenumererar. Långt ifrån alla texter publiceras i flödet här på sajten, och om de gör det så sker det med fördröjning. Vill du läsa när det händer, i ett snyggt format för platta – då är det prenumeration som gäller!

Män styr världen med ett patriarkalt imperium som spänner över politik och ekonomi. 98 procent av dollarmiljardärerna är män. 95 procent av de största bolagens direktörer är män. 93 procent av statscheferna är män. Och så vidare. Inget nytt under solen. Men samtidigt befinner sig männen – vissa män – i djup existentiell kris.

Många har snappat upp denna tendens, senast The Economist, som konstaterar att det finns en växande grupp män som är paralyserade gentemot det moderna samhällets arbetsmarknad och könsroller.

Istället för att arbeta och försörja familj börjar denna grupp – som växer – att tappa fotfästet. Vem är jag? Vad ska jag göra?

The Economist listar statistik. Män hamnar i fängelse, män blir mördade av andra män, män tar livet av sig själva, män kan inte vårda relationen med sina barn, män lyckas inte utbilda sig. Det handlar om arbetarklassens män. Förbisprungna av globalisering och expansiv tjänstesektor. Marginaliserade av sin egen oförmåga att utvecklas, enligt The Economist.

Exemplen är amerikanska, som att en man utan examen från high school haft en negativ reallöneutveckling 1979–2013. 23 procent har den sjunkit. Eller som att var femte man i denna grupp nu är arbetslös.

Nu är The Economist inte tidningen som brukar komma med radikala förslag, eller som har ett inkännande perspektiv vad gäller de arbetare som genererar företagens vinster. Snarare handlar detta problem, enligt The Economist, om att arbetarmän har grava problem med attityden. Kom igen! Hur kunde ni vara så naiva att ni trodde att 1950-talet kunde vara för evigt, med manikyrerade hemmafruar och trygga anställningar på fabriken? Blicken kommer ovanifrån, lätt föraktfull. (Och det här med genus är inte heller tidningens starkaste kort: ”Kvinnor har lärt sig att de kan bli kirurger och fysiker utan att förlora sin femininitet”.)

Men poängen är korrekt. Miljoner män har förlorat. Jobben försvann. Ersattes av robotar eller togs över av billigare händer i Asien. Kvinnorna klev ut på arbetsmarknaden, dessutom akademiskt rustade för rörelsen från tillverkning mot service.

Till och med Economist inser att det här måste hanteras politiskt, att det inte räcker med att Y-kromosomen lyfter sig själv i sin blå krage.

I denna männens värld måste vi nu tala om männen.

Sedan finns det olika sätt att göra det på. Men hur du än försöker, kommer du knappats att kunna trivialisera ämnet mer än Aftonbladets kommentator Lena Melin. I den senaste väljarbarometern från SCB framgår det att Sverigedemokraterna skiljer ut sig från övriga partier genom att ha en kraftig övervikt manliga sympatisörer (samtliga rödgröna partier har fler kvinnliga än manliga väljare). Slutsats á la Lena Melin: Nu måste partierna ge sig ut på ”mansoffensiv”. Ge männen vad männen vill ha. ”Mer trafik, mer jakt, mer idrott, vad vet jag vad en djupstudie av de manliga väljarnas beteende skulle ge för resultat?”

Efter höstens val granskade Dagens ETC de kommuner i landet där Sverigedemokraterna fick starkast väljarstöd, sett till kommunalval. Vad har Örkelljunga, Ljusnarsberg, Svalöv, Burlöv och Bromölla gemensamt? Låga inkomster. Kanske även krisande män?

Den frågan förtjänar i alla fall ett seriöst svar, inte raljanta gissningar om att män blir politiskt tillfredsställda om de får skjuta en älg eller förses med ny fotbollsplan. Det är bara för grunt och dumt – samtidigt som högerextrema partier i hela Europa formulerar ett revanschistiskt budskap anpassat för den gått miste om privilegier som den vant sig vid: Invandrarna tar ditt jobb, feministerna tar din manlighet, politikerna agerar för den elit som du inte alls tillhör.

Det är läge att damma av Susan Faludis reportagebok Ställd (1999), för den visar på hur stor frustrationen blir hos männen som upplever sig svikna, som är övertygade om att samhällskontraktet rivits. De lever fortsatt i en kultur som kräver att män är ekonomiskt potenta. Men de kan inte längre leverera.

Västvärldens lågutbildade män är oförmögna att hantera ”handel, teknologi eller feminism”, skriver The Economist i ytterligare en text på samma tema. Sverige finns med på ett hörn. Här har vi lyckats med jämställdhet: ”Du kan inte kasta en boll i en park i Stockholm utan att träffa en skäggig man som kör barnvagn.” Men här känner sig männen också särskilt vilsna. Ja, Karl Ove Knausgård citeras. Ja, Timbro citeras. Men det är inte bara löjliga resonemang, utan The Economist gör även kopplingen mellan männens kris och Sverigedemokraternas framgångar, drivna av just männen.

Som sagt, vi måste tala om dem, och med dem.

Inte för att Sverige – eller något annat land – ens är i närheten av det matriarkat som exempelvis Hanna Rosin förutspår i sin bok Mannens undergång (2013). Men för att männens periferi ändå är faktum. En redundans skapad av just det patriarkala, kapitalistiska systemet. Och ur denna periferi kan det komma något som vi har all anledning att frukta.