Rädda för pandemin, både var och en av oss men också för jobben, för ekonomin och för otryggheten som okunskapen om ett nytt virus skapat.

Rädda för smältande isar och för att den varma vinter vi upplever snart kommer vara den kallaste på länge.

Ett rädslans år.

Så hur blir man orädd?

Jag är rädd. Rädd att hjärtat ska sluta slå när jag lägger mig på kvällen, rädd över stelhet vid morgongymnastiken, rädd för att den vilande cancern ska vakna till liv och rädd för att någon nära och kär ska råka illa ut. Rädd för livet eller rättare sagt rädd för att det fantastiska som är livet, ska bli svårt.

Men den finns något positivt med sådan rädsla, när man upplevt att livet har ett slut, när man fattat det vi alla säger oss förstå är sant, det finns en död, så blir det mesta andra mindre farligt.

Vi kan utvecklas till något större än vår egen rädsla.

Världen är full av orädda människor. Ta de tusentals som går ut på gatorna i Belarus, trots allt polisvåld och alla övergrepp. Eller ta de miljoner bönder i Indien som vågar ta strid mot den nationalistiska Modis försök att tvinga fram ”marknadspriser” på småböndernas mat. Indien är inget trevligt land för den som säger emot. (Vilket våra vänner bland daliterna enkelt kan berätta.)

Eller ta alla kvinnor som över hela världen konkret tar strid mot mäns övermakt och våld, eller miljörörelser som struntar i att det är oartigt och rentav olagligt när de stoppar ett raffinaderi. Eller ta alla trans som hatas och hotas och förbjuds och ändå kräver rätten att få vara sitt jag fullt ut.

Jag är övertygad om att alla dessa orädda är rädda som individer men som i någon gemenskap funnit att man är mer än det.

Jag brukar ofta använda ordet ”tillsammans” i mina texter, det är inget låtsasord utan en ideologi, jag tror verkligen att den enda makt som kan utmana förstörelsen, är ordet tillsammans.

Det är nämligen den som gör oss orädda.

Det som verkligen maler sönder människans kraft är ensamhet.

Samtidigt är det lite udda för jag är en riktig ensamvarg, jag har mycket svårt för de långsamma processerna som följer av att skapa detta ord: tillsammans. (Som tur var finns det andra på ETC som begriper det bättre.)

Tillsammans handlar inte om att alla samlas på en plats, inte ens om att alla organiserar sig ihop i en enda rörelse, tillsammans är mer en känsla, ett erkännande, av att det vi gör och tycker hänger ihop och att det strävar mot samma framtid.

Tillsammans betyder att man kan tycka väldigt olika i delar men ändå jobba för det man har gemensamt.

Tillsammans är större än partier, större än diktaturens polis, större än lagar och system som är gjorda för att försvåra motstånd och göra de flesta till passiva mottagare av beslut.

Utan tillsammans blir vi rädda.

Nej, det går inte riktigt att organisera sig fram till tillsammansskapet. Inget program eller kongressbeslut kan göra jobbet.

Vi har på papperet världens starkaste fackföreningar och ändå har de pressats tillbaka och bit för bit fått se facklig makt minska. Allt färre går med, speciellt allt färre av de som verkligen behöver gemensam makt. Ja, jag tänker på den gigekonomi som de borgerliga hyllar.

Det här är riktigt farligt.

När facken är rädda för att organisationen inte är ett riktigt tillsammans, när ledningen inte litar på att det går att mota maktlösheten genom gemensamma aktioner, då blir det en usel las-lösning, det blir löneökningar för Kommunal som inte alls klarar jobbet att minska klyftorna mellan de som är hjältar i coronavardagen och de som räddas. Rädda fack får stryk.

Och det enda som kan göra dem orädda är om de åter kan bli gemenskap, att man är tillsammans i facket, inte att facket finns för dig.

Jag är orädd. Det vet jag eftersom människor runt mig säger det. Vi är ju som människor i grunden det vi ser i andras ögon. Självbilden är ingen spegel, den är andras påståenden som man gör till sina egna och försöker leva upp till. Jag är orädd för att starta saker, jag är orädd för att misslyckas, jag är orädd för motståndet eftersom jag vet att det kommer.

Jag är orädd eftersom jag anar att allt som kan gå fel är ett mindre problem än döden.

Orädd för om vi verkligen är ett tillsammans finns det inget vi inte kan våga försöka.

Ja, 2020 var ett extremt jobbigt år.

2021 kommer självklart bli bättre eftersom vad finns det att vara rädd för efter ett sådant år som det som nu tar slut?

Visst lärde vi oss att det enda som räddar arbete, vardag, trygghet och frihet är just tillsammans.

Inte var det kapitalet, politiken eller förmaningar som tog oss genom året.

Det var många rädda som tillsammans blev orädda.

Modiga, medkännande, kärleksfulla och mindre ensamma tar vi itu med det problemet att rädda människans framtid på denna planet.

Orädda.

Tack för allt stöd!