BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Politiker talar om miljarder som om vi, deras lyssnare, utan problem skulle kunna fatta hur mycket det är. Försvaret ska ha tre miljarder till, säger den ena. Nej fyra, säger den andre. Ännu mer! ropar Moderaterna.

Vad betyder detta i flygplan, stridsvagnar, bössor, soldater? Ingen aning.

För ett antal år sedan gick Fredrik Reinfeldts regering ut i medierna med braskande ord om att den gjorde den största satsningen på järnvägarna någonsin. Beloppet var svindlande, men de flesta av oss förblev tvivlande. Och mycket riktigt: de där pengarna räckte inte ens till att lappa det som var trasigt och borde ha lagats för längesen.

Det politiska samtalet på högsta nivå handlar i allt väsentligt om budgetfrågor. Och visst: det vet alla att rikets räkenskaper måste gå ihop. Men när politiken bara handlar om olika belopp blir det omöjligt att konkret föreställa sig vad de vill med pengarna. Moderaternas främsta programpunkt är alltid att sänka skatterna si och så mycket. Men de säger inte klart ut vad staten i så fall måste spara in på. Då skulle folk dra öronen åt sig och inte bara se ”hur mycket mer vi får i plånboken”, som det brukar stå i kvällstidningarna.

Under Filmfestivalen i förra veckan var jag med i ett samtal om kulturpolitik. Marit Kapla inledde med en sammanfattning av de olika partiernas kulturprogram, och sedan kom också Lars Anders Johansson - som arbetar på näringslivets tankesmedja Timbro – och jag in i samtalet.

Kulturpolitiken är egentligen en liten post i statens budget, mindre än en procent. Men den är klädd i en mängd fina ord, frihet och tillgänglighet och till och med bildning. Det låter vackert.

Lars Anders Johansson hade gjort djupintervjuer med de olika partiernas kulturpolitiska företrädare. Enligt honom var Socialdemokraterna och allianpartierna oförmögna att klargöra vad de egentligen vill med kulturpolitiken. Vänster- och Miljöpartierna liksom Sverigedemokraterna strävade däremot alla efter att på olika sätt förändra samhället med kulturens hjälp.

Gabriela Pichler, den geniala filmaren, hade tidigare under seminariet citerat Berthold Brecht som sagt att han med sin konst inte ville spegla samhället utan förändra det med hammarens hjälp.

Lars Anders Johansson verkade motvilligt fascinerad av denna hammare men var rädd att den skulle kunna hamna i statens händer. För egen del trodde jag inte att risken var så stor (åtminstone inte så länge Sverigedemokraterna kan hållas på mattan). Jag är däremot fascinerad av en konst som vill förändra något utan att använda pekpinnar. I den verksamheten ska staten hålla armlängds avstånd till dem som producerar kultur. Det är inte staten, det är kulturskaparna som ska tillgång till hammaren.

Men min viktigaste punkt i diskussionen var att kulturpolitiken åter måste ingå i samma departement som utbildningen. Det var 1991 som de båda områdena skildes åt, påminde Marit Kapla oss om. Det var alltså den olycksaliga regeringen Carl Bildt, med vinster i välfärden och andra dumheter, som gjorde kulturen till ett eget politiskt område. Skiftet kom direkt efter den lysande eran med Bengt Göransson.

Det är viktigt att låta utbildning och kultur fogas samman. Båda har med människors utveckling att göra. Barn lär sig, unga lär sig, vi kan lära oss genom hela livet. Kulturen har där en viktig roll. Vår horisont vidgas genom den, vi flyttar provisoriskt in i andra människors ögon, vi får låna deras öron. All forskning visar att så kallade estetiska ämnen i skolan är viktiga. De öppnar vägen också till andra ämnen – till matematiken bland annat – och det var en stor dumhet när Jan Björklund skar ner på dem i tron att han därmed skulle göra eleverna till lönsammare medborgare och inte till drömmare. Kultur och utbildning hör samman. Att lära sig nytt är alltid en skapande process.

Ingen är ett bättre exempel på sambandet mellan utbildningspolitik och kulturpolitik än Gabriela Pichler. Hon berättade vid seminariet om sin egen väg. Hon är barn till invandrare med fyra och sex års folkskola bakom sig, och själv började hon jobba på en kakfabrik. Det skulle bli hennes framtid, trodde hon, men så fick hon infallet att läsa filmvetenskap i Halmstad. Där vaknade hennes passion för film, och efter en fil. kand. kom hon in på filmutbildningen i Göteborg. Hennes sällsamma begåvning upptäcktes, och filmpolitiken har därefter gjort det möjligt för henne att göra två långfilmer, lika minnevärda båda.

Så kan man se hur utbildnings- och kulturpolitik hänger samman.

Snälla Stefan Löfven, foga samman de båda igen! Och låt demokratin bli ett eget departement! Kulturpolitiken skulle på det sättet tvingas in i de kontroverser som skolpolitiken befinner sig i. De veligaste partierna skulle tvingas uttrycka sin vilja och inte bara gömma sig bakom ord som ”frihet” och ”tillgänglighet”.

Det förefaller över huvud vara en av de viktigaste uppgifterna i det politiska samtalet idag att inte låta politikens stora aktörer nöja sig med stora, mångtydiga ord när de ska förklara vad de verkligen vill åstadkomma.

Men det blir ämnet för min nästa ledare.