Det ska röstas snart. Härligt. EU:s medborgare ska välja parlament och i tre stycken ledare ska jag försöka berätta varför jag själv inte kan rösta på Vänsterpartiet, varför nyliberalismen är värre i Sverige än i EU, varför vänsterkrafterna har ansvaret för de brunas frammarsch och slutligen vilket parti som kan förtjäna stöd för att rädda världen.
Jag startar här:
Vänsterpartiet är emot EU. Man är inte emot gemensamma regler mellan länder, däremot mot EU som system. Man vill att Sverige ska lämna unionen. Det är en rak och tydlig politik och självklart underlag för att ställa upp i EU-valet.
Med den politiken ska V rösta nej till alla EU:s förslag, man ska agera mot lagstiftning kring bankreglering, mot gemensam flyktingpolitik styrd av EU, mot gemensamma arbetsmiljöregler och mot att EU reglerar till exempel rätten att skapa monopol och styra marknader. V röstade ju emot EU:s förslag på kvotering av styrelser för att man är emot att EU tar sådana beslut. Fast man gillar kvotering i Sverige.
Man är alltså emot EU:s överstatlighet.
Det betyder att V i Europaparlamentet måste rösta nej till allt om man menar allvar. Annars stärker man ju EU:s makt.
Det här är det pinsamma med partiets EU-politik. Man kan inte stödja bra förslag om de samtidigt stärker EU:s makt.
Det finns ett parti till som ställer upp med samma agenda, fast med motsatt politik. Sverigedemokraterna. De ska med sina bruna vänner i parlamentet rösta mot gemensam finansiering, mot flytträtt inom unionen, mot socialbidrag för medborgarna och så vidare. Även de kommer kräva nationens suveräna rätt att själv besluta utan styrning av EU-avtal.
Politikens syfte är det motsatta, men i EU-valet blir det gemensamma ändå pinsamt.
För givetvis menar inte V allvar med att vi ska lämna EU.
Tittar man på partiets agerande i EU-frågor så är det motsatsen som gäller. Man kräver hårdare klimatpolitik för EU, man vill se starkare fackliga rättigheter, man vill reglera bankerna, och har arbetat mot trafficking och vill exportera den svenska sexköpslagen. I praktiken använder partiet EU som en plattform för att försvara flyktingars rättigheter.
Man bara vägrar erkänna det.
Det här hyckleriet är motiverat av partiets inre liv. EU-motståndet är mycket gammalt och handlar i grunden om en nationell syn på socialism, inte så olik Socialdemokraternas. Man är emot federalism, man har en syn på lönekampen som en nationell fråga och en syn på ekonomi som en fördelning inom nationen. Man ser överstatlighet som elitens makt.
Problemet är förstås att makten redan är överstatlig. Vill man ta ifrån eliten dess tolkningsföreträde för vilka regler som ska gälla för arbete, investeringar, miljö, finanskapital och utrikespolitik så kan man bara göra det på överstatlig nivå.
Bara mer demokrati kan mota den ekonomiska maktens diktatur.
Vill vi ha en Tobinskatt blir den lika maktlös som globala klimatavtal så länge den är frivillig.
Eller ännu enklare. Just nu har vi ett EU som aggressivt försöker utvidga sig österut. Vi har ett maktspel som riskerar krig. Vill man då ha en annan europeisk politik måste man få igenom den på EU-nivå. För de expansiva europeiska storföretagen driver redan sin egen utrikespolitik (se svenska bankers roll i Lettland till exempel).
Det är ingen liten sak att vilja lämna EU. Det betyder att man inte agerar för ett mer demokratiskt EU, man kan möjligen använda röststöd för att bromsa en utveckling, men man har inget egentligt svar, ingen annat perspektiv, när nationalister säger att EU:s bankreglering hotar ”friheten” för kapitalägarna. Eller när polska företagsägare säger att mer kol är bäst för det skyddar landets konkurrenskraft.
EU är världens rikaste maktcentrum. Den rikaste procenten i EU har mer än 110 000 miljarder kronor, det är en större ansamling rika än både USA och Asien. En europeisk förmögenhetsskatt på två procent skulle radera ut de statliga underskotten som krisen skapat på några år.
Eller ta flyktingfrågan. Om EU beslutade att alla flyktingar i hela världen var välkomna hit, så skulle skatten bara behöva höjas med en procent totalt för att betala den jättesatsningen.
Europas samlade kraft är stor nog för att vrida hela klimathotet, EU kan ställa om och exportera en omställning till Afrika och Indien och lämna USA långt efter (Kina klarar sin omställning själv).
Och vad skulle inte ett EU-fack kunna göra vad gäller lika lön för anställda oberoende av ursprungsland om facken samarbetade istället för att var och en slåss för den egna nationens konkurrenskraft och det egna fackets nationella maktbas?
EU kan vara en samling stater som går före men det kan bara hända om en samlad vänster och fackföreningsrörelse verkligen vill det.
Men vänstern har ingen Europapolitik. Det har man lämnat över till högern att driva.
Nu går V till EU-val på frågan om att vi måste stoppa vinster i välfärden.
Det är ett bra krav.
Problemet är att det är i Sverige den galna politiken genomförts – inte i EU.
