Att det kommer från en företagare som vägrar kollektivavtal för sina anställda och som har stora delar av produktionen i länder med låga löner och taskiga arbetsvillkor är skrattretande. 

Uttalandet väckte starka reaktioner på sociala medier – men inte mer än så. Inga kultur- eller ledarsidor bemötte påståendet. Kanske för att Sjödéns uttalande redan är politisk verklighet? Det är klart att det är anmärkningsvärt att säga att folk som är fattiga får skylla sig själva, men faktum är att hela pensionssystemet bygger just på att vi döms utifrån vårt arbetsliv.

Vissa politiker säger det också rakt ut.

”Låg pensionen efter föräldraledighet, deltid och ett låglöneyrke. är det ojämställdhet? Gör andra val, få annat resultat”, skrev Ebba Busch Thor (KD) på Twitter för något år sedan.

Och här i ligger den största orättvisan.

Många av dagens kvinnliga fattigpensionärer, som stannade hemma när deras barn var små i mitten av förra seklet, gjorde det för att de ansåg att det var rätt och riktigt, och vad samhället uppmuntrade dem att göra där och då. Deras män kunde däremot slinka iväg till jobbet och ansågs inte skyldiga att lyfta ett finger för barnens väl och ve. Nu 50 år senare är det kvinnorna som tog ansvar som blir straffade ekonomiskt.

Även dagens arbetande kvinnor, som jobbar så hårt att deras kroppar tar skada, kommer att få det tufft med pensionen. De i vårt samhälle som utför de viktigaste uppgifterna – kör buss så folk kommer till sina jobb, hämtar soporna så vi inte blir sjuka, arbetar inom förskola så vi andra kan gå till våra jobb – är också de som i slutändan värderas lägst.

Det lönar sig mer att rita kläder som säljer internationellt än att arbeta på ålderdomshem.

Kvinnor som älskar sina jobb och tycker att det är viktigt att arbeta med människor har inte valt att det ska vara lågavlönat. För att inte tala om medelålders kvinnor som arbetar som förskolelärare eller undersköterskor och kanske har 15 år kvar till pensionen och inte ser hur de ska orka ända fram.

Det är då en del börjar fundera på att gå ner i tid. Inte för att gå hemma och lata sig, utan för att överhuvudtaget klara sig fram till målsnöret. Som en kvinna sa till mig en gång:

”Man vill ju jobba, man vill inte gå hem. Men man vill veta, att när man fyllt 65 att man fortfarande kommer att vara en fungerande människa.”

Politiken kan göra mycket, kortare arbetstid är en viktig åtgärd för ett hållbart arbetsliv. En annan är att kompensera pensionen för de som inte orkar jobba hela vägen eller inte får pensionen att räcka till. Inte minst nu när den lägsta pensionsåldern höjs från 61 till 64 år. Sex riksdagspartier (alla utom V och SD) i pensionsgruppen har klubbat igenom förändringar i pensionssystemet.

För många kom nyheten som en chock och skapade känsla av svek. även för den som inte orkar, som har slitna axlar och arbetsskador ska tvingas arbeta längre. Visst, enligt överenskommelsen ska de fattigaste pensionärerna kompenseras på något sätt men hur är inte klart. Det ska utredas först vilket får en att undra vad Socialdemokraterna har vunnit i dessa pensionsförhandlingar.