Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141
Den rikaste tiondelen i Sverige har nästan lika stor del av inkomsten som halva befolkningen har tillsammans.
Inkomstklyftorna har ökat i de allra flest OECD-länder sedan 1980-talet och allra mest har skillnaderna ökat i Sverige.
Klyftorna i sig är ett problem. I en rapport från 2014 slog OECD fast att riktade åtgärder mot ökande ojämlikhet är avgörande för att främja en ”stark och hållbar tillväxt”.
OECD som vi knappast förknippar med vänsteridéer uppmanade sina medlemsländer att jämlikhet måste ”stå i centrum för den politiska debatten”.
Sveriges ekonomi går bra, tillväxten är hög men det kommer inte alla till del.
Socialförsäkringar som ska garantera en trygghet vid sjukdom eller arbetslöshet är alldeles för låga, ersättningarna har inte följt reallöneökningen.
Men SCB:s siffror och andra rapporter glömdes snabbt bort. Regeringen hade en annan strategi, den ville inte prata om klyftor utan om migration och religiösa friskolor. Hela våren ägnades åt symbolfrågor och hårdare tag.
Kanske för att systemkritiken inte har varit Socialdemokratins paradgren på väldigt länge. Enligt SCB har klyftorna ökat även under socialdemokratiskt styre.
Visst, S-strategernas valplan har varit att ägna våren åt migration och sista månaden på hösten åt välfärdsfrågorna. Men klass och fördelningsfrågor är inget man bara kan langa fram 30 dagar före valet och hoppas att alla ska hoppa på tåget. Det märks i den lama valrörelsen, de brännande höger-vänsterfrågorna har därför fortsatt hamna i skymundan.
I vakuumet av klass och fattigdom har kultur och etnicitet fyllt ut tomrummet.
Trots att utrikes födda har en lägre ekonomisk standard än personer födda i Sverige får de ta skulden för allt som inte går bra. Enligt SCB har klyftorna blivit värre de senaste tio åren.
I Danderyd är antalet barn i hushåll som lever i fattigdom två procent, i Malmö är siffran femton gånger större.
Men eftersom regeringen inte kopplar problemet till klass har det istället handlat om etnicitet.
Ansvaret vilar till stor del på Socialdemokraterna. Under hela våren har finansministern Magdalena Andersson ställt välfärd mot invandring. Trots att den tuffa perioden med högt flyktingmottagande endast varit aktuell de senaste åren medan ökad ojämlikhet varit ett politiskt faktum sedan åtminstone 1980-talet.
Sedan 2005 har Sverige avskaffat fler skatter på kapital än något annat land i västvärlden. Totalt handlar det om mer än 50 miljarder kronor per år i slopade skatter på förmögenhet.
Men det är inget Andersson vill göra något åt, i stället säger hon själv att svaret är invandring.
– Vi kan inte ha ett mottagande på större nivå än att vi kan upprätthålla vårt välfärdssamhälle, sa hon i en intervju i Aftonbladet. Och menade att man inte kan ”expandera välfärdssamhället hur som helst”.
I en intervju i Dagens Nyheter som handlar om barnfattigdom hade Andersson inga visioner för hur man ska minska den. I stället etnifierade hon lösningen – det vill säga gjorde den till ett invandrarproblem. Fattigdomen är framförallt koncentrerad till utrikes födda och därför om man minskar antalet flyktingbarn får man mindre barnfattigdom, menade hon.
Det är inte sant. Barnfattigdomen har ökat och ökar oberoende av invandringen.
När Andersson kommenterade SCB:s siffror om den skenande ojämlikheten sa hon det hon alltid brukar säga: ”vi har haft begränsade resurser att driva den politik vi har velat”. Och visst är det så, det parlamentariska läget är en sak men ingen har tvingat finansministern att avstå från att presentera en ekonomisk lösning på gapet mellan förort och innerstad, mellan de som har jobb och inte, mellan landsbygd och storstad.
Om det här är det viktigaste budskapet en socialdemokratisk finanspolitiker har att säga om klyftorna, är det då så konstigt att etnicitet och kultur förstärks som förklaringsmodell?
Man kan skylla på Sverigedemokraterna, på media, på invandringen. Men om inte ens regeringen har en plan för hur man ska minska klyftorna annat än med stramare flyktingpolitik, vem ska då ha det?
