Menar de inbrott eller sexuellt ofredande? Rån eller våldtäkt?

Det är nämligen helt olika saker.

Brottslighet är inte en enda sak, utan en mängd sinsemellan helt olika handlingar som har det gemensamt att de är oönskade av samhället och därför kriminaliserade. Men de kan ha helt olika logik.

Å ena sidan finns de brott som är klassrelaterade och som typiskt sett uppstår i ojämlika samhällen. Däribland rån, narkotikabrott, gängrelaterad kriminalitet. De har allt med omständigheterna att göra och ytterst lite med individen. Ingen kommer på tanken att begå sådana här brott ensam. Utan det är, som Diamant Salihu visar i sin bok ”Tills vi dör”, något som händer socialt.

Ju mer ojämlikhet och fattigdom det blir, desto mer grogrund finns det, och när kriminella gäng väl etablerat sig eskalerar det hela av sig självt. Unga killar dras in i det bara på grund av vilket bostadsområde de råkat hamna i. Och eftersom fängelser och ungdomshem är sociala platser blir de också planeringscentraler för mer brott. Att flytta utomlands eller bara byta skola kan ibland göra hela skillnaden.

Den här typen av brottslighet är social. Den måste hanteras socialt. Det går inte att bara spärra in individen, om den typen av samhälle vi har bara producerar nya som gör samma sak.

Å andra sidan finns de brott som begås individuellt. Våldtäkt, kvinnomisshandel, pedofili. De har allt att göra med individen och ytterst lite med omständigheterna. De finns på alla orter och i alla samhällsklasser. Den som begår sådana här brott kan vara vem som helst, en trevlig idrottsledare eller en känd företagare. Det spelar ingen roll vart man flyttar personen. Han kommer göra samma sak ändå. Det spelar ingen roll hur mycket behandling han får eller vilket straff – när han kommer ut är det första han gör i regel att våldta eller misshandla någon igen. Han kan riskera tio år för fem minuter av njutning. Han kommer kanske inte att åka fast igen, vilket gör återfallsstatistiken opålitlig. Men som den amerikanske psykologen Lundy Bancroft konkluderar, efter att ha behandlat tusentals kvinnomisshandlare, är det bara några få procent som ändrar sig.

Den här typen av brottslighet är individuell. Den kan inte reformeras bort – den kommer från själva personligheten. Det enda som hjälper är att hålla personen inlåst för att skydda offren.

Det här gör hela skillnaden – ändå behandlas de här brotten som om de alla vore samma klump kallad ”kriminalitet”. Och när kriminalitet ska diskuteras, då menar man i regel gängrelaterad brottslighet och allt annat blir undergrupper till det.

Den höger som vill skärpa straffen och vräka hyresgäster – men inte villaägare – vars barn är kriminella förstår inte att det är hela deras recept för segregation som har lett fram till den situation vi har idag.

Och den vänster som talar om att förebygga istället för att straffa förstår inte att det inte går att tillämpa på sexualbrott och kvinnomisshandel – man skapar bara välanpassade förövare.

En förövare ska inte kunna gå runt ett helt liv och ackumulera övergrepp för att slutligen dömas till tio år när han är 60 och har skickat generationer av tjejer in på behandlingshem och kvinnojourer – han bör få ett långt straff direkt.

Det är dags att sluta tala om ”brottslighet”.

För sociala brott: sociala lösningar.

För individuella brott: individuella lösningar.