Ingen har väl kunnat undvika att se att marknaden för papperstidningar står inför stora förändringar. Hela dagstidningskartan håller på att skrivas om. Och lönsamhetskraven drivs upp.
Det räcker inte för en tidning att gå med vinst, den måste gå med en kraftig vinst för att överleva.
När Metro säljer ut sin redaktion och skriver avtal med Tidningarnas Telegrambyrå (TT) om att köpa allt redaktionellt material är det inte för att Metro går med förlust. Men lägger man ut redaktionen så flyttar man ut fasta kostnader från redovisningen, det blir lättare att dra ner på kvaliteten och bemanningen och man kan hävda att man tar dessa pengar till att investera i en digital förvandling. Så hoppas man hålla börskurserna uppe i sin lilla del av Stenbecksimperiet.
I själva verket är det så att med bibehållna kvalitetskrav är det dyrare att köpa in allt redaktionellt material än att producera det själv. Att sedan Metro lever på en unik distribution och att de digitala intäkterna nu är mindre än en fjärdedel av vad papperstidningen drar in är något annat som man räknar med att investerare inte ska tänka på. Det gäller ju att tänka digitalt och i potentialer.
Från början fanns det två typer av dagstidningar i Sverige. Det var dels de stora tidningarna med en ägarfamilj som fanns i framför allt de större städerna och därför hade en stark annonsmarknad. De hade en uttalad politisk – borgerlig – hemvist och var viktiga i det politiska livet. De var oftast mycket lönsamma men vinsterna var inte enda skälet till verksamheten. Mot dessa kom senare arbetarrörelsens – Socialdemokraternas och fackföreningarnas – tidningar. Deras främsta uppgift var inte att tjäna pengar utan att argumentera för Socialdemokraterna. Till skillnad från de borgerliga tidningarna organiserades det som kallades A-pressen efter de socialdemokratiska partidistrikten, vilket betydde att de gav ut länsvis.
Intäktsmässigt var detta katastrof. Läsarna var utspridda över hela länet vilket innebar att de inte var störst på något enskilt ställe så annonsörerna gick istället till de borgerliga förstatidningarna. Allteftersom A-pressens ekonomi blev allt sämre och partiet allt mer ointresserat av dem så lades de ned eller såldes ut till sina konkurrenter. Dessutom hade de oftast en sämre kvalitet än sina konkurrenter. I dag finns några enstaka S-tidningar kvar.
"Tidningar som kunnat klara sig om de inte blivit en del i en spekulationsverksamhet kommer att säljas ut och läggas ned."
Centerpartiets tidningar var ett mellanting mellan förstatidningarna och A-pressen. Majoriteten såldes ut för några år sedan och gjorde Centerpartiet till ett av världens rikaste partier. Men deras tidningar hade både till uppgift att tjäna partiet och att tjäna pengar.
Detta lägger grunden till det aktuella bråket inom C-tidningarna Skånska Dagbladet och Norra Skåne. När en kommunalreporter på Norra Skåne granskat alliansstyrda Hässleholms affärer och visat på en rad missförhållanden tog kommunalråden i staden kontakt med tidningens styrelseordförande, -tillika Skånska Dagbladets ordförande, och krävde bättring.
Norra Skånes chefredaktör Mimmi Karlsson Bernfalk omplacerade då reportern som inte längre får skriva om kommunalpolitiken i Hässleholm. Nu har över 90 procent av de anställda på tidningarna förklarar att de inte längre har förtroende för Karlsson Bernfalk. Norra Skåne ingår i samma koncern som Skånska Dagbladet, en tidning som förra året fick nästan 43 miljoner kronor i presstöd.
Men bråken på Norra Skåne och Skånska Dagbladet tillhör en förfluten tid. Idag är de flesta tidningarna ägda inte av politiska skäl utan som ekonomiska investeringar. Störst är naturligtvis Bonniers som i dag äger vart fjärde tidningsexemplar som ges ut i Sverige. Detta innebär inte att man inte utnyttjar de politiska fördelar som dominansen ger.
Nu blir Bonniers ännu större genom köpet av Helsingborgs Dagblad. Eftersom de har en så stark ställning inom media totalt (dominans inom tv, tidningar, magasin, tidskrifter, bio, böcker och radio) skulle en sådan affär granskats av konkurrensmyndigheter i de flesta länder. Sådana granskningar sker dock inte i Sverige.
En av Bonniers konkurrenter, om än i mycket mindre skala, Stampen, som kontrolleras av Göteborgs-Postens ägarfamilj Hjörne, har fått stora problem. De gav sig ut på ett uppköpståg och köpte upp snart sagt alla tidningar de fick syn på. Idag äger de cirka 20 dagstidningar plus Mitt i- tidningarna och 7dagar – två kedjor som ger ut lönsamma lokala gratistidningar runt om i Sverige. Dessutom tryckerier, förlag och mediebyråer.
Men nu är Stampen i akuta ekonomiska problem och kommer att tvingas sälja ut delar av sin verksamhet. Detta kommer naturligtvis i sig att bidra till tidningsdöden. Tidningar som kunnat klara sig om de inte blivit en del i en spekulationsverksamhet kommer att säljas ut och läggas ned.
Dagstidningar i Sverige idag som ges ut för att berätta om en verklighet utanför de dominerande mediala sanningarna är lätt räknade, det räcker att använda ena handens pekfinger för att få fram summan: Dagens ETC.
