Själv grät jag inte, trots att jag gladde mig åt att en föra detta S- politiker faktiskt talar om kultur. Det har länge varit extremt tunnsått på den punkten. Under lång tid hade Socialdemokraterna inte ens ett kulturpolitiskt program och själva posten som kulturminister har partiet inte brytt sig om på länge.
Den har inte räknats som viktig, vilket i sig är ett tecken på stort förfall, inte minst med tanke på det smått heroiska kulturpolitiska arv rörelsen bär på.
När arbetarrörelsen en gång växte sig stark var det i allra högsta grad kulturen som gav den vingar. När Folkets hus och folkparker byggdes runtom i landet var det en folkrörelse som byggde kultur. Rörelsen behövde mötesplatser, både för politiska möten och för kulturevenemang och föredrag. På många sätt var det ju där som den grundläggande omdaningen av överhetssverige faktiskt ägde rum: Människor kom samman. De självbildade sig, kollektivt och i ensamhet. Men man ser också i arbetarlitteraturen vilken frustande kulturell energi som en gång pyste fram ur de massor som längtade efter att höja sig ur sin förnedring.
Aldrig ska jag glömma den passage i en Eyvind Johnson-roman där huvudpersonen Olof på ett fackligt möte väcker frågan om Schopenhauers filosofi – och fackklubben blir förvirrad och beslutar sig för att bordlägga frågan till nästa möte. Men bara att frågan kom upp!
Men varför föll jag inte i gråt över Perssons kulturtal? Det finns två skäl till det. För det första kunde jag inte låta bli att tänka på att den storbank där han sitter som ordförande det senaste kvartalet gjorde en jättevinst:
”Storbanken Swedbank vinner marknadsandelar i bolånekriget och gör en vinst på 5,6 miljarder kronor. Det skriver banken i sin senaste kvartalsrapport”, konstaterade Svenska Dagbladet i somras.
Det är helt enkelt något fullständigt absurt över detta att ordföranden för en av de tyngsta och rikaste finansiella aktörerna i detta land talar vackert om kultur, samtidigt som storbankerna gör enorma vinster varav bara en bråkdel skulle kunna ge ett gigantiskt kulturlyft.
För det andra stör det mig att det Persson framför allt efterlyste var – förfining. Så här sa han:
”I en tid som präglas av så mycket hårda ord som svinaktiga påhopp, låga tillmälen. Vi är bättre än så, vi höjer oss, vi lyfter fram de exempel som förfinar oss som människor. Jag skulle gärna se det presenterat av en partiledare som också läser en vacker dikt.”
Det där yttrandet är inte riktigt så roligt som man kan tro. Tanken är att kulturen ska göra oss alla mer väluppfostrade, kultiverade och i slutänden – ja, jag fruktar det – mer fogliga. Visst, det är rörande att Persson längtar efter att en partiledare läser en vacker dikt, men varför inte en smutsig, ilsken, förtvivlad, utvägslös dikt?
För några år sedan skrev jag en artikel om bildningsbegreppet i Dagens ETC som väckte ilska bland rätt många, inte minst hos radikala akademiker. Jag menade att bildning och kultur i våra dagar alltmer laddats med ett borgerligt innehåll, som mer går ut på disciplinering än att våga uttrycka all den subjektivitet och kaotiska ilska som människor bär på, särskilt längst ner på samhällstegen.
Johan Jönsons poesi förfinar oss inte. Romaner av Édouard Louis eller en novellsamling av Vita Andersen som ”Håll käften och var söt” förfinar oss inte heller. De ger oss insikter, om värdelösa jobb, om vad det innebär att ha ont om pengar, om klassilska och kvinnoförtryck.
Jo, de är vackra dessa böcker, men på ett omvänt och föga klassiskt sätt: Genom att göra universell litteratur av de värsta erfarenheterna.
Det där är egentligen en gammal kulturdebatt. Ivar Lo-Johansson skrev ibland om det. När han som mycket ung kom upp till en tidskrift knuten till arbetarrörelsen med en dikt han kanske kunde få tryckt, utbrast redaktören förnärmat: ”Vad är du för en? Har du studentexamen?” I romanen ”Asfalt” är han satirisk när han skriver om en viss typ av bildningsiver:
”Han var så ren och gemombildad att han inte längre gjorde någon eller något förnär.”
Okej – nu har jag blivit gnällig. Tack ändå, Persson, för att du alls nämner att kultur är viktigt. Men det vore intressant om du hann med att svara på min artikel.
Arbetarrörelsen behöver en kulturdebatt som omfattar det individuella och det kollektiva, det vackra och det fula, och inte minst: En debatt om alla pengarna som flyter omkring däruppe som kunde göra kulturnytta därnere.
