BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Vem bryr sig? Mitt i semestern, när larmet från Almedalen lägger sig, getingåret ser ut att bli besvärligt medan blåbärsskörden blir rekordstor? När flyktingar från Syrien fortfarande drunknar i Medelhavet, när rasismen frodas och klimathotet bara blir värre?

Jo, det finns starka skäl att bry sig om Riksrevisionen. Skälen har med demokrati att göra, och är inte det minsta tekniska eller sifferpetiga.

Riksrevisionen granskar regeringen och alla Sveriges myndigheter. Dels granskas deras ekonomiska redovisning, på samma sätt som revisorer brukar granska företag. Men dels granskas också om regeringen gör vad den säger att den ska göra, på rätt sätt och med effektiva medel. Och så granskas alla myndigheter, på det sätt och med de utgångspunkter som de tre riksrevisorerna själva bestämmer.

Riksrevisorerna tillsätts och avsätts av riksdagen. De tre beslutar om vad som ska granskas, vilka frågor som ska ställas och hur det ska gå till. Det är en extremt viktig maktutövning. Ingen annan kan beställa, ändra eller hindra en granskning som en riksrevisor beslutat om. Exempel på granskningar som pågår rör flyktingkrisen, kärnkraften, vägunderhåll, läkares bedömning av arbetsförmåga hos patienter, styrningen av sjukvården och exportkontroll av krigsmateriel. En granskning av hela skattesystemet planeras. Det är alltså fråga om stora, viktiga och omstridda politiska områden.

Susanne Ackum ansvarade för granskning av områden som ekonomisk trygghet vid sjukdom, ålderdom och ekonomisk trygghet för familjer och barn, för migration, utbildning och forskning, samt för näringsliv.

Riksdagen tillsatte två riksrevisorer 1 augusti 2015. En avgår nu. Den andra har fått kritik för att ha lagt sig i ett ärende som han själv på sitt tidigare arbete beslutat i, och för att ha haft kontakt med en granskad person på olämpligt sätt.

Den nu avgående riksrevisorn har enligt Dagens Nyheter rekryterat egna gamla kontakter till höga poster med stort inflytande på Riksrevisionen, och gett dem ovanligt höga löner. I staten finns klara regler om hur man ska göra när man anställer, regler som inte följts. De nyrekryterade får stort inflytande över vad som ska granskas och hur. Flera av dem ska granska sådant som de själva tidigare haft ansvar för.

Om Riksrevisionen, som inte granskas av någon utom sig själv – förutom av medier som nu Dagens Nyheter – och som svarar endast inför riksdagen, ska vara trovärdig får den inte själv bryta mot regler, ta ovidkommande hänsyn, kunna misstänkas för att undvika pinsamma frågor. Hur ska Riksrevisionen kunna kritisera myndigheter för att ha anställt på fel sätt om den själv gjort likadant? Kanske är det då lättast att låta bli att granska myndigheters anställningar?

Jag har under ett långt arbetsliv utbildat en hel del av dem som arbetar på Riksrevisionen, och har varit inbjuden att föreläsa där om mina expertområden. Som myndighetschef under regeringen – jag har under 6 år varit rektor för Högskolan Dalarna – har jag och den verksamhet jag lett granskats av Riksrevisionen. Jag har mött kunniga, oberoende, uthålliga människor som envist ställt frågor tills de fått svar. Så ska det vara. Ofta har jag också läst granskningar som Riksrevisionen gjort, om vitt skilda områden.

Om två av tre riksrevisorer, båda anställda sedan bara ett knappt år, har missuppfattat sitt uppdrag är någonting allvarligt fel. Om en grupp höga beslutsfattare inom Riksrevisionen rekryterats utan att det skett på föreskrivet noga kontrollerat sätt, så hjälper det inte att de är kompetenta för sitt jobb. Andra som aldrig kom ifråga kan vara mer kompetenta, eller ha vidare kunskaper. Och legitimiteten att undersöka myndigheters anställningsförfaranden blir minst sagt svajig, om Riksrevisionen själv brister.

Nå, men än en gång, vem i hela världen bryr sig? Förutom journalister, forskare och en och annan specialintresserad därutöver?

Varenda yrkesstolt anställd på Riksrevisionen oroar sig i dag med rätta. Varenda riksdagsledamot bör oroa sig för vad riksdagens granskare har för sig. Och du, och jag och alla andra ska oroa oss, och kräva bättring genast. Dels för att skattepengar och offentlig makt ska hanteras oklanderligt. Men främst av ett annat skäl. Korruption börjar inte med en stor spektakulär affär utan med ett sakta knaprande på regelverk, ett stilla tasslande mellan bekanta som hjälper varandra, några som visar på genvägar här och som skapar återvändsgränder där. Gnagande på den organisation som för riksdagens räkning kontrollerar vad regering och myndigheter har för sig ska inte misstas för en bagatell, utförd av sjungande möss med dragspel i en tecknad film. Det är fråga om underminering av en demokratisk stöttepelare.