Inte heller håller tjejer på att tafsa på killar på utomhuskonserter som Bråvalla, på tunnelbanan, i arbetslivet, i skolan eller på andra platser.

Kvinnor däremot utsätts för sexuella övergrepp av män, varje dag året runt. Övergreppen begås av svenska män, av invandrade män, av äldre och medelålders män, av pojkar.

Om en utomjording landade på jorden skulle hen tycka att det var mycket konstigt. Både kvinnor och män har en sexualdrift och vill ha utlopp för den. Utomjordingens första tanke skulle nog vara att män har en mycket starkare sexualdrift än kvinnor. Men efter att ha fått förklarat för sig att det inte förhåller sig så skulle det framstå som oförklarligt att endast människor av det ena könet tilltvingar sig sexuella handlingar.

Förklaringen är väl känd sedan länge. Sexuella övergrepp är i stor utsträckning ett uttryck för makt. Män tar det de vill ha. Möter de motstånd använder de våld eller andra maktmedel för att nå sitt mål.

Alla ojämställda förhållanden i samhället har ett samband med varandra. Alltjämt förekommer att lika arbete ger kvinnor lägre lön men framför allt har kvinnor lägre lön för arbete som är likvärdigt med mansdominerade arbeten. Makt och inflytande i arbetslivet är ojämnt fördelat till kvinnors nackdel. Kvinnor har alltjämt huvudansvaret för hem och barn. Mäns sexuella övergrepp och andra våldshandlingar mot kvinnor är det värsta uttrycket för det ojämställda samhället.

Många män säger i ett ganska aggressivt tonläge att ”jag begår inga övergrepp, jag sätter inte löner, jag har ingen skuld i att det ser ut som det gör.” Nej, men det är männen som har ansvaret för att machokulturen och den manliga normen bryts. De män som är medvetna om att det råder en under- och överordning mellan kvinnor och män, något som medför ojämställda levnadsvillkor, har ett ansvar för att bidra till en förändring. De som inte gör något alls får så småningom en skuldbörda. Och de män som gillar läget – de är redan medskyldiga till att kvinnors mänskliga rättigheter oavbrutet kränks.

Att det är det manliga kollektivet som måste förändras är klart. Men det räcker inte att slå fast detta faktum. Det krävs åtgärder från samhällets sida. I sitt sommarprogram den 17 juli föreslår handbollsspelaren och opinionsbildaren Linnéa Claesson en rad välmotiverade insatser som till exempel ett eget obligatoriskt ämne i skolan om sexuell integritet och sexuella övergrepp. Hon, liksom många andra, förespråkar också olika lagändringar, bland annat en samtyckeslagstiftning när det gäller sexualbrott. Den man som har sex med en kvinna ska försäkra sig om att hon vill ha sex med honom och på det sätt som sedan äger rum.

Det ska alltså inte räcka med att ”jag förstod inte att hon inte ville” för att undgå straffansvar.

Men framför allt krävs målmedvetna och tydliga insatser från samhällets sida. Det är klart att det finns behov av insatser på en rad andra områden. Men det är nödvändigt att inse och deklarera att de ständigt pågående sexuella övergreppen och kränkningarna av kvinnor är ett av de största och allvarligaste problemen i vårt samhälle.

Om det offentliga Sverige genom alla sina organ, både på riksnivå och lokalt, slår fast den tesen och förklarar att nuvarande förhållanden är oförenliga med ett demokratiskt samhälle skulle det utgöra startpunkten för genomförande av radikala åtgärder.

Det krävs effektiv lagstiftning på flera olika områden. Förbud mot diskriminering finns redan i Diskrimineringslagen. Bestämmelserna behöver utvidgas och tillämpas i större utsträckning än i dag.

Men framför allt är det nödvändigt med krav på ett effektivare arbete med att främja jämställdhet mellan kvinnor och män inom alla samhällsområden. För att det ska kunna ske är det bland annat nödvändigt med utvidgad lagstiftning. Det krävs en stark myndighet med långtgående befogenheter som har till uppgift att tillse att av lagen anvisade åtgärder genomförs.

Finns det ett samband mellan individualiserad föräldraförsäkring och förekomsten av sexuella övergrepp? Skulle jämställda löner leda till färre trakasserier på konserter och i andra folksamlingar? Eftersom alla yttringar av ojämställdhet hänger ihop är svaret ja.

Alla statsråd borde återkommande beröra jämställdhetens betydelse inom deras eget politikområde.