För de flesta människor och länder i världen är utvecklingen av allt billigare teknik för att använda förnybar energi en fördel. Länder som tidigare varit sårbara och beroende av att hela tiden importera kol, uran, olja och gas, kan nu istället producera el med sol- och vindenergi som de inte behöver betala någon annan för.

Med lokal, förnybar energi slipper man drabbas av den typ av extrema förluster som när bränslemarknadernas priser nu skenar.

Samtidigt slipper man hälsovådliga luftföroreningar, bränsletransporter och radioaktiva avfall. Riskerna för ohanterligt snabba klimatförändringar och reaktorolyckor minskar dessutom.

Det finns förlorare. Några av dessa förtjänar stöd. Gruvarbetare i kolgruvor som ställs utan inkomst när kolgruvor stängs bör få hjälp till försörjning. Men inte genom att gruvföretagen subventioneras.

De största förlorarna är ledarna i de länder som är stora exportörer av fossila bränslen och uran, eller de kraftverk som använder dessa. Reserver av olja och gas som finns i Ryssland och Mellanöstern förlorar snabbt värde när förnybar el tar en allt större del av elproduktionen och när el ersätter fossila bränslen i transportsektorn.

Tidigare i år dog shejk Yamani som under många år var oljeminister i Saudiarabien. Det är det enda land som exporterar mer olja än Ryssland. Yamani lär redan för 50 år sedan ha påpekat att liksom stenåldern inte tog slut av brist på sten, skulle oljeeran inte ta slut på grund av brist på olja.

Till skillnad från Ryssland har Saudiarabien och Förenade Arabemiraten satsat stort på solenergiteknik de senaste decenniet. Med goda solresurser har emiraten Dubai och Abu Dhabi tidvis åstadkommit den billigaste produktionen av solel i världen. Sedan några veckor är Saudiarabien det första och enda land där man lyckas köpa solel till ett pris under tio öre/kWh. I dessa länder har man ambitionen att kunna erbjuda industrier världens billigaste energi även när oljeepoken är över.

Dessa oljeexporterande länder använder sina pengar och solenergitillgångar för att konkurrera med andra solrika länder i Latinamerika, Nordafrika och Sydeuropa om att kunna erbjuda energiintensiv industri el för tio till 20 öre/kWh.

Förutsättningarna i Ryssland är inte lika goda för solenergi. Några ryska företagsledare har sett möjligheter att använda de enorma arealerna för att utveckla vindenergin och exportera el. Men dessa företag har ännu inte fått inflytande i Ryssland.

En rysk kvinna, som var i Sverige för att lära sig förnybar energi, berättade att när hon jobbade på ministeriet i Moskva hade en hög chef förklarat att ”hennes prat om förnybar el var stöd till en västeuropeisk konspiration mot Rysslands ekonomiska intressen”.

På det ryska ministeriet förväntades man motarbeta förnybar energi.

Ryssland arbetar istället vidare med export av gas via en ny gasledning genom Östersjön, export av uran till kärnreaktorer, olja till raffinaderier och genom ihärdiga försök att sälja stora kärnreaktorer, eller små modulära reaktorer på fartyg. De ekonomiska drivkrafterna för Rysslands ledning att bromsa utvecklingen är starka.

Ekonomiskt kommer det inte att fungera eftersom oljan och gasen kostar mer än den förnybara elen per energienhet – och kärnkraften flera gånger mer. Men:

Med politik går det att bromsa utvecklingen.

Sverige påverkas av dessa strategier: Den energiintensiva industrin i Sverige behöver billig vätgas från el här om den inte ska konkurreras ut av produktion i solrika länder.

Om vi och andra länder i EU lyckas med utbyggnaden av sol- och vindel så förlorar Ryssland sina intäkter från export av uran, kol, olja och gas. Det är så viktigt eftersom dessa under det senaste decenniet svarat för hälften av intäkterna i Rysslands statsbudget.

I den svenska politiken stod tidigare industrin mot ”kommunister” som i olika sammanhang anklagades för att gå Sovjetunionens ärenden, och mot Sveriges intressen. När nu den svenska gruvindustrin, stålindustrin och skogsindustrin pläderar för snabb utbyggnad av vindkraften, såsom de gjorde i Dagens Industri den 20 september, står de mot en grupp teknikkonservativa partier som går emot vindkraften och pläderar för kärnkraft. De har gott stöd av ryska kampanjer i internetvärlden och deras argument stöder Rysslands intressen. Men det är inte så de skulle beskriva sin egen politik.

EU-kommissionens ambitioner är att reducera Europas beroende av importerat uran, kol, olja och gas genom effektiv användning av el från förnybar energi. Av denna el ska man producera vätgas som ersätter ytterliga bränslen. Det är inte bara miljöpolitik. Det är industripolitik för att bevara Europas industriella styrka mot Kinas snabba industriella satsning på förnybar energi. Men det är också geopolitik, för Europas möjlighet till självständighet utan beroende av importerade bränslen.

Om EU lyckas med detta är Putin den stora förloraren.