De otrygga jobbens existens är förvisso ingen nyhet, inte minst inom sektorer där många kvinnor arbetar. Att den svenska arbetsmarknaden inte alltid levererar fasta jobb vet exempelvis Kommunal en hel del om. Inom deras organisationsområde saknar över 150 000 ett fast jobb. Men det är bra att frågor om staplade tidsbegränsade anställningar, delade turer och påtvingade deltidsarbeten nu tar plats i debatten.

En otrygg anställning innebär ofta ett upprepat uppoffrande av privatlivet för arbetsgivarens skull. Den som sitter med mobilen i handen och väntar på sms om jobb kan inte vara upptagen med annat. Om anställningen snart tar slut blir det svårt att planera framtiden med familjen. Bostadskontrakt är inte att tänka på. 

Många stockholmare kan känna igen sig i ovanstående. I Stockholm finns nämligen fler jobb inom sektorer som traditionellt är mer otrygga, jämfört med övriga landet. Här arbetar många i handeln, på hotell, i restauranger eller med andra serviceyrken i privat sektor. Traditionellt tryggare jobb, inom exempelvis tillverkningsindustrin, är färre.

Vi som bor här löper större risk att ha ett arbete där vi väntar på nästa förlängning, väntar på nästa sms om arbetstillfälle eller väntar på att arbetsuppehållet på flera timmar ska ta slut. Stockholms befolkning är dessutom yngre jämfört med resten av Sverige. Unga människor, framför allt unga kvinnor, har oftare otrygga jobb. 

 En del av ansvaret för otryggheten ligger hos regeringen, som trots upprepade påtryckningar från EU-kommissionen vägrar göra något åt att tidsbegränsade anställningar staplas på varandra. 

I Sverige har 65 000 personer haft olika otrygga anställningar hos samma arbetsgivare i fem år eller mer, enligt TCO. De som går mellan otrygga jobb drabbas dessutom av att a-kassan har urholkats allt mer. 

Givetvis är även arbetsgivare ansvariga. Det är de som anställer och sätter villkoren. Med en arbetslöshet på 7,5 procent ökar utrymmet att erbjuda tidsbegränsade anställningar. Samtidigt försvagas facket. Många går inte med i ett fackförbund innan de har en tillsvidareanställning. Stockholm har den lägsta fackliga anslutningsgraden i hela landet.

Ålders- och sektorstrukturer är dock inte hela förklaringen. I Stockholm är anslutningsgraden lägre även inom respektive ålders- och yrkesgrupper jämfört med övriga landet. Vi har med andra ord ett särskilt Stockholmsproblem med den fackliga anslutningsgraden. Därför har de stockholmare med en tryggare tillvaro ett stort ansvar att bidra till starkare lokala fackförbund, som kan rikta sitt arbete till dem som behöver facket allra mest. Det är nämligen bara genom solidaritet mellan löntagare som arbetsgivare kan drivas till förändring.