Vi besökte många av de arbetsplatser som besluten gällde - och fick alla farhågor besannade. Vissa arbetsplatser var inga arbetsplatser alls utan portar i bostadshus och i ett fall en container. Vi besökte ett kafé i centrala Stockholm med fyra anställda och tolv till på väg, men utan planer på att expandera alls. De arbetstagarna fanns inte där vid en senare uppföljning och vart de hade tagit vägen vet väl bara arbetsgivaren. Vi blev hotade med stämning, oklart för vad, när vi hälsade på de två av fem arbetstagare som arbetade i en kebabrestaurang. En man som enligt sitt avtal skulle arbeta som köksbiträde på en restaurang hade istället förvisats ut till gatan femtio meter ifrån restaurangen. Hans jobb var att hålla en skylt med en pil pekande mot restaurangen. Det här var mitt i vintern.

Vi upptäckte en omfattande handel med arbetskraftstillstånd, inte bara på enskilda arbetsplatser utan också inom en av landets största snabbmatskedjor. Nio av tio av de arbetsgivare som granskades bröt mot lag och/eller kollektivavtal gentemot de arbetstagare de hade plockat hit. Och det mest skrämmande: Ingen av dem som uppenbarligen fallit offer för ett vidrigt system vågade driva sin sak.

Sedan lagen infördes av Alliansen med entusiastiskt bifall av Miljöpartiet har det gång på gång med all tydlighet visats att arbetsgivare ser och tar sin chans att få billig och foglig arbetskraft. För arbetsgivarna är lagen om arbetskraftsinvandring en dröm. I tillstånden knyts arbetskraften till arbetsgivaren. Detta i kombination med icke bindande anställningserbjudanden och myndigheter som har för lite resurser och för lite möjligheter att ingripa och utfärda sanktioner i de få fall det ens går att utfärda några, lägger en perfekt grund för ett skrupelfritt näringsliv att agera på.

Att debatten om arbetskraftsinvandring dessutom oftast kretsar kring felaktigheter gör att det egentligen inte blir så mycket tryck i frågan oavsett hur många människor som faller offer för hänsynslöst utnyttjande på den svenska arbetsmarknaden. Genom åren har otaliga avslöjanden om slavliknande villkor och fruktansvärt dåliga arbetsmiljöer kablats ut i media. Samtidigt blir fackföreningar som, med all rätt, protesterar mot den gällande lagstiftningen från både höger- och vänsterhåll anklagade för att vilja stänga gränser och driva en rasistisk agenda. Det i sin tur gynnar näringslivet och näringslivets påhejare som givetvis vill ha kvar den lagstiftning som gäller eftersom den slår upp alla dörrar på vid gavel för billig arbetskraft som aldrig säger ifrån.

I årets januariavtal mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet propsade de senare på att ”dagens regler för arbetskraftsinvandring ska värnas”. Fusket och människohandeln för arbete kan med andra ord fortsätta som om det vore en mänsklig rättighet att äga och förfoga över andras arbetskraft - och inte att överleva som människa med värdighet och ett arbete med lön och villkor att leva på.

När lagen först ändrades under 2008 kallades det för en ”frihetsreform”. Sedan dess har den fängslat och förslavat människor som försökt skapa sig bättre liv för sig själva och sina familjer genom arbete. Idag har vi livegen arbetskraft på den svenska arbetsmarknaden. Människor hotas och skräms till tystnad, blir behandlade som djur, säljs och köps. Det får fortsätta för att det finns stora intressen i och tjänas stora pengar på det människohandelsmaskineri som överenskommelsen om arbetskraftsinvandring en gång öppnade för.