Inom V kommer detta givetvis bli en lång diskussion där många kommer att protestera (tidningen Flammans ledare gör det direkt) eftersom det är mycket svårt för en vänsterpartist att byta åsikt. Det tog oerhört lång tid för partiet att inse sovjetsystemets vanvett och planekonomins förstörelse (40 år) och ännu finns det aktiva som tycker att Kuba är ett demokratiskt föredöme. (Deras inflytande är minimalt).
V:s linje i EU-frågan har varit lika märklig, jag har ärligt talat aldrig förstått den. Å ena sidan har man varit för utträde, man har sett ett nedlagt EU som en politisk framgång, å andra sidan har man slagits för ett radikalare EU i jämställdhetsfrågor och klimatfrågor. Och det har i praktiken varit en kamp för mer EU-makt, inte mindre.
Motståndet mot EU som idé har i grunden handlat om två saker. Å ena sidan nationalism, alltså varje nations självbestämmande utan påverkan av andra än de regler man själv beslutar. Den här vänsternationalismen har en gammal tradition (den kommer bland annat från teorin om ”socialism i ett land” som skapades under 1930-talet i Stalins Sovjet) och den har använts av varje radikal solidaritetsrörelse sedan 1970-talet som ju ofta stött små nationers kamp för självbestämmande. (Vietnamrörelsen som bästa exempel). Även S har en ”progressiv nationalism” i sin ideologiska portfölj.
Problemet med denna nationalism är att den efter murens fall aldrig klarat striden mot de internationella storföretagen och det befriade finanskapitalet. Kapitalet är globalt och mäktigt och nationen svag eftersom vänsterkrafter inte kunnat skapa motstånd över nationsgränserna. (Den enda kraft som lyckats förändra över nationsgränserna är feminismen.)
Det andra benet för vänstermotstånd mot EU handlar om ekonomi. Man har hävdat att EU är en nyliberal konstruktion och att denna nyliberalism gör att EU-medlemskap måste upphöra.
Särskild ilska föder ordet ”Maastrichtöverenskommelsen”. En nyliberal plan för omstöpningen av Europa.
Problemet är bara att denna EU-plan är oerhört mycket mer tillåtande än den nyliberalism som genomförts i Sverige. De speciella svenska budgetreglerna (som få läst och förstår) är hårdare än EU:s, de innebär större åtstramning av välfärden, sämre investeringspolitik, värre ojämlikhet och ökad makt för det privata kapitalet.
Det är inte en slump att Sverige haft sådan kraftigt ökad inkomstojämlikhet, det beror inte på att de rika i Sverige är smartare och girigare än i andra länder, det beror på svenska budgetregler som tvingar offentlig sektor att minska utgifter och öka ett överskott som inte får användas (utan skickas ut på finansmarknaden).
De här budgetreglerna har stötts av V (och givetvis S). Skulle man i stället följa Maastricht så skulle utrymmet för utjämnande politik öka med runt 160 miljarder varje år. När EU-kommissionen tittar på svenska budgetar (organet heter Ekofin och består av finansministrarnas ministerråd) så föreslår även dessa nyliberaler ett ökat utrymme på 65 miljarder varje år. Det här betyder att med Maastricht skulle höghastighetstågen i Sverige kunna finansieras på två år. Med svenska budgetregler tar det enligt Trafikverket 60 år.
Det här att anpassa sig till budgetregler och en ekonomisk politik som är värre än EU-avtalet är naturligtvis svårt att försvara. Propagandan om EU som den nyliberala boven har då varit användbar, fast den inte har varit sann.
Problemet med det här är att det skapar en svag vänsterpolitik. I senaste valet klarade inte andra vänsterkrafter att hämta hem de som lämnade S och MP. 40 procent röstade rödgrönt och 60 procent röstade blått eller brunt. I EU-valet riskerar vi en ännu större smäll, det är farligt för klimatpolitik och jämlikhet om inte V, Fi och MP blir större än SD i EU-valet. Men det går inte att driva en offensiv förändringspolitik i EU med kravet att man ska lämna. Ännu mindre går det att få ihop de spridda radikala partierna och rösterna i EU till en gemensam berättelse mot fascisternas om man inte tillsammans lägger förslag för en ny politik för EU (jag skrev ett litet exempel på program i en ledare den 21/9).
Inget av ovanstående betyder ju att EU idag är en progressiv kraft. Men varför? EU styrs av borgare, de röda och gröna i EU har misslyckats skapa opinion och röster. Den nyliberalism som finns i varje land finns självklart i unionen centralt också.
Samtidigt är borgare vilsna i den värld de styr. Man saknar politik mot högerextremismen och klimathotet. Det liberala haveriet i EU är större än socialdemokratins platta fall. Att Sjöstedt i det läget vill diskutera en politik utan fotbojan ”ut ur EU” är viktigt.
Inte för att V kan ändra EU men för att en klimatpolitisk Europarörelse aldrig kan skapas under parollen krossa EU.
