Läs också: Ledarbloggen: Var står regeringen?

Nyligen gick vd:n för Svensk Handel, Karin Johansson, ut och föreslog att ingångslönerna för Handelsanställda skulle frysas. Dessa löner ligger på runt 19 000 kronor i månaden – medan hon själv kammar in 175 000 kronor i månaden. Ställer man dessa siffror mot varandra ser man ganska väl hur det svenska klassamhället ser ut. En avgrund öppnar sig. Allt pekar dessutom på att om ingångslönerna fryses – eller direkt sänks – så kommer löneutvecklingen även på lönetrappstegen däröver att stanna av och klassklyftorna fördjupas än mer.

Men det som var extra retligt med hennes inlägg var hur hon motiverade det: Med himmelsk godhet. Hon menade att denna lönefrysning är ett sätt att snabbare få in nyanlända på arbetsmarknaden. Svenskt Näringslivs vd, med ännu mer i månadslön, har tidigare varit inne på samma linje. De vill således framstå som solidariska med dem som är och kommer att bli de mest utsatta på den svenska arbetsmarknaden – nyanlända som söker jobb och framöver kommer att få mycket att svårt att hitta dem.

Jag har skrivit om det förut och det tål att upprepas: Denna strid om löner och välfärd kommer att segla upp och har redan gjort det som en av de hårdaste i den nya situation som det stora svenska flyktingmottagandet lett till. Här avgörs vilket slags samhälle vi har om tio, femton år. Och vilken syn man än har på den nu rådande och strängare migrationspolitiken så kan man vara säker på en sak: Om Svensk Handels linje, som förespråkas av en rad ekonomer (t.ex. John Hassler, ordförande för Finanspolitiska rådet) och en rad borgerliga politiker, skulle bli verklighet, ja då kommer de rasistiska krafterna att finna ny grogrund i det svenska samhället eller kanske för gott befästa sitt inflytande bland många låginkomsttagare (och faktiskt än mer i skikten precis ovanför dem som räds att falla socialt; SD är enligt SCBs senaste undersökning starka bland företagare och villaägande medelinkomsttagare med arbete. Ja, stödet för SD är större bland villaägare än bland dem som bor i hyresrätt, vilket lätt glöms bort. Arbetslösa och låginkomsttagare förtalas ofta när de som grupp utmålas som rasister).

Det håller sedan en tid på att utveckla sig en retorik som är fruktansvärt obehaglig. I radion satt jag häromdagen mittemot Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg som i omedvetna men nedlåtande ordalag talade om ”vit underklass”. Med det menade hon lågavlönade som dras till rasistiska rörelser. Det var inte långt till den föraktfulla termen ”white trash.” Hon talade då alltså om de människor som med sitt lågavlönade slit bär upp helt avgörande funktioner i detta samhälle, i välfärden och i servicen (ledarskribenter klarar vi oss i värsta fall trots allt utan, men ett samhälle utan städare blir på en vecka outhärdligt). Troligen utan att fatta det talade hon dessutom nedsättande om en massa människor som just har invandrarbakgrund och arbetar för mycket låga löner; uppåt en tredjedel på Kommunals områden har den bakgrunden. Med den låglönepolitik som stora delar av borgerligheten, många ekonomer och näringslivet förespråkar döms denna etniskt blandade men svenska arbetarklass till en fullständigt omöjlig situation. De som har det sämst blir de som ska uppoffra sig för att integrationen ska lyckas. Det är djupt orättvist, det splittrar människor inom samma arbetaryrken och det är som att rakt av be om problem.

Få saker är därför så centrala för arbetarrörelsen och vänstern som att hålla stenhårt på att inga löner ska sänkas för arbetsmarknadens lågavlönade (och där det som sagt ingår stora grupper invandrare, inte minst bland Kommunals medlemmar). Den tidigare chefekonomen på LO, Dan Andersson, konstaterade i en artikel i Arbetet förra veckan: ”Sänkta lägstalöner sänker inkomsterna för ungefär hälften av arbetskraften. Selektiva arbetsmarknadspolitiska insatser för dem som verkligen har svårt att få jobb är statsfinansiellt effektivare än generellt låga inkomster för halva arbetskraften och med som resultat låg förmåga att betala skatt.”

Från vänsterhåll har medvetenheten ibland varit svag om de oerhörda utmaningar som väntar när många nyanlända med mycket skiftande bakgrund ska integreras i Sverige. Men vägar finns och dessa vägar måste vara många; det finns inte en väg ut ur problemen. Snabbspår för att snabbt få in utbildade nyanlända på arbetsmarknaden, en sakta men säkert utbyggd offentlig sektor (där det finns enorma behov både av nyanlända med utbildning och även av fler händer) och slutligen också direkt, statligt subventionerade jobb. De närmaste åren är det där striden står: mellan dem som förespråkar generellt sänkta löner eller de som förordar en mångdimensionell lösning. Ingen ska tro att det sistnämnda heller blir särskilt lätt, men det är den väg det här landet måste gå om inte motsättningar ska djupna och segregationen ska nå helt nya nivåer.