Varför var Springsteen så korkad? 

Svar: Han var inte korkad. 

Det var ekonomerna som inte kunde skilja på värdet av en konsert och priset på en konsertbiljett. New Jersey är Springsteens hemtrakter. Han ville sätta ett biljettpris som skulle göra det möjligt även för hans mindre bemedlade arbetarfans att gå på konserterna. Han månade om sitt värde som artist, om kärleken från sin publik. Men det perspektivet ryms inte självklart i en ekonoms kalkyler.

Den amerikanske moralfilosofen Michael J Sandel radar i sin klargörande bok Vad som inte kan köpas för pengar – marknadens moraliska gränser upp exempel på att marknadsprincipen alltid riskerar att degradera värdet av en verksamhet när den prissätts och vinsten kommer i förgrunden. Marknaden är ingen neutral instans. Så snart ett vinstmoment införs förändras dagern över hela verksamheten. Vad äger rum när en lärare, formad av ett ethos (en moralisk föreställning) om att befrämja kunskap och nyfikenhet, sänks ner i ett system där aktörer på skolmarknaden har som yttersta syfte att göra pengar på utbildning och pedagogik? 

Det vet vi vid det här laget.

Vi får betygsinflation, sortering av elever, vinstjakt; den ursprungliga, grundläggande logiken i en verksamhet trängs ut av ett främmande element. Det vi däremot inte alls får är förbättrade skolresultat. Marknadifieringen av skolan sammanfaller med årtionden av försämrade skolreslutat.

Sandels bok kom för några år sedan, men jag återvänder ofta till hans tankegångar. Han pekar i sin bok framför allt på den där vaga känslan av olust som inträffar när vi hör att det nu ska tjänas pengar på något som nyss ansågs vara en offentlig, icke vinstdrivande verksamhet. Vad är det egentligen för olust?

Sandels menar att värden som har med liv och död att göra helt enkelt korrumperas när de blir till en vara. Marknadsmekanismen blir till en marknadsnorm. Han nämner amerikanska skolor som betalar elever två dollar om de läser en bok. Det som då inträffar är att det inre motivet för att göra något värdefullt ersätts av ett yttre motiv – ett slags muta med kortvarig effekt. 

Han refererar till ett experiment där olika elevgrupper fick i uppgift att samla in pengar till cancerforskning. En elevgrupp belönades ekonomiskt i relation till hur mycket pengar de samlat in. Den andra gruppen fick enbart höra ett peppande tal om att de gör nytta för en god sak innan de påbörjade insamlandet. Och: den grupp som samlade in mest pengar var den som var oavlönad. Varför? Därför att eleverna uppenbarligen kände att marknadifieringen av verksamheten urholkade känslan av moralisk förpliktelse och idealitet.

Jag tror att de allra flesta vet, och känner, att det är så här. Samtidigt har det under årtionden rullat en kommersiell och marknadsmässig (kontra)revolution genom det offentliga. Ofta går det under samlingsnamnet New public management (NPM). Idén var att låna metoder och synsätt från privat näringsliv och tillämpa dem på offentlig verksamhet. 

I en rapport som precis kommit från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) går utredaren Per Molander igenom sektor för sektor vad som hänt när marknadstänkandet introducerats. På sin lite torra utredningsprosa skriver han: ”Sammanfattningsvis framstår de NPM-inspirerade reformerna inte som adekvata svar på de problem som har identifierats för den svenska offentliga sektorn.”

Molander konstaterar att utgångspunkten för NPM-doktrinen var och är att det inte ”föreligger någon skillnad mellan privat och offentlig sektor”. Det som snabbast tycks gå förlorat när den skillnaden utraderas är den särart som offentlig verksamhet har: att den bärs upp av ett annat ethos än den privata. I privat verksamhet saknas den överordnade idén att alla ska behandlas lika. En annan skillnad är graden av öppenhet. Affärssekretess råder inte inom offentligt driven verksamhet och därför kan myndigheter exempelvis samarbeta, vilket företag inte kan.

På senare år har en ny samhällselit, fostrad i det tänkande som inte längre gör samma skillnad mellan privat och offentligt, stått för helt häpnadsväckande saker: Skandalerna när riksrevisorerna tvangs avgå, när Skatteverkets generaldirektör ville hjälpa en god vän genom att varna denne för mediernas granskning eller Fastighetsverkets korrupta affärer. Bara härom dagen kom nyheten att en högt uppsatt tjänsteman på Finansdepartementet samtidigt var styrelseordförande i ett bolag som gjorde affärer med det skandalösa pensionsbolaget Allra.

Ett traditionellt ämbetsmannaideal, ett ethos, har invaderats av marknadsprincipen. Då går det illa.