Det finns ofta ett särskilt raseri mot just byggnadsarbetare hos borgerligheten. Och en massa vanföreställningar om att de tjänar så oerhört mycket pengar.

Under den stora byggstrejken i början av 30-talet – en protest mot krav på stora lönesänkningar – var borgerligheten oerhört upprörd och menade att det var djupt omoraliskt av arbetarna att kräva löner lika höga som – ministerlöner. Ministrar kan inte ha tjänat mycket på den tiden.

Det kan vara så att byggnadsarbetarna redan mot slutet av 1800-talet outplånligen ristade in en skräckbild hos arbetsköpare och borgerlighet. Det var murare som en gång stod för en av de första riktigt framgångsrika strejkerna på svensk arbetsmarknad.

Under konflikten i Vaxholm för 15 år sedan svämmade borgerliga ledarsidor och även vissa kultursidor över av avsky och klassförakt gentemot byggarbetare och Svenskt Näringsliv hjälpte till och med till att finansiera det lettiska byggföretagets juridiska kostnader. Striden gällde avtalsenliga löner, vilket plötsligt sågs som något omoraliskt.

Det är nästan något konstigt här. Men jag tror att Ingvar Persson, ledarskribent på Aftonbladet som ofta skriver om arbetsmarknadsfrågor, var inne på ett väsentligt spår när han skrev sin bok om Vaxholmskonflikten: att byggnadsarbetare är svåra att hantera inte bara för den politiska borgerligheten utan också för medelklassen i stort.

De går inte att behandla på samma sätt som anställda inom serviceyrken och välfärdsyrken. Om en kund i butiken eller i hotellreceptionen är otrevlig är det inte så lätt för en anställd att skälla tillbaka. Men ett helt bygglag kan plötsligt bli sittande tjurskalligt kvar sina bodar när de blir förbannade – och det kostar arbetsgivaren skjortan.

Och när det gäller välfärdsarbetare är det alltid svårare att bråka och strejka därför att förskolebarn eller sjukhuspatienter kan komma i kläm. När ett bygglag får lyftkranarna att stanna i skyn och cementblandare att sluta idissla kommer ingen sårbar människa till skada. Dessutom finns det i välfärdsarbetet ett kvardröjande Florence Nightinggale-ideal närvarande som eliterna gärna odlar vidare: Gärna applåder, men högre löner? Då är det trögare. Sjuksköterskor eller undersköterskor ska osjälviskt uppoffra sig för oss andra och vi ska helst tycka synd om dem.

Jag har aldrig sett någon tidningsartikel tycka synd om byggnadsarbetare, knappt ens då en fruktansvärd rasolycka eller fall från dåliga byggställningar inträffat.

Det som stör arbetsköparna och borgerligheten är dessutom att byggnadsarbetarna har sina bygglag. De har inte enskilda ackord utan lagackord och har därför en viss makt att själva utforma sina arbeten. Här finns alltså otaliga små kollektiv spridda över landet och kollektivism skrämmer alltid makthavare. Till allt detta kommer också att nog även en och annan inom vänstern är litet smårädda för byggnadsarbetare, för att det mest är män där och för att SD har grepp om på tok för många byggarbetare. Men det sistnämnda beror ju på att byggnadsarbetarna befinner sig i själva frontlinjen för de ständiga försöken från arbetsgivarnas sida att dumpa löner och arbetsvillkor. Det är beklagligt, men inte oförklarligt. Vänstern har ju idag i hög grad också medelklassifierats – eller brahminiserats som Thomas Piketty fyndigt skriver i en omtalad analys – och löper därmed en viss risk att kanske omedvetet falla in i samma känslor som borgerligheten hyser inför kroppsarbetarna i Byggnads.  

Men må det icke ske! I årets avtalsrörelse ligger nu ett strejkvarsel från Byggnads. Det handlar inte om löner. Det Byggnads är berett att gå i strid för är hårdare regler för att få bort exploatering av oskyddad arbetskraft.

Den fackliga reportern på Dagens Arbete, Elinor Torp, gav förra året ut boken ”Vi skuggorna – ett Sverige du inte känner till” som skildrar det kaos och den otrygghet som råder på många håll på svensk arbetsmarknad, i synnerhet för  oorganiserad utländsk arbetskraft (terroristen Rakhmat Akilov var en av branschens exploaterade papperslösa).

Knappt en dag går utan att något galet inrapporteras från någon byggarbetsplats – arbetare utan avtal, arbetare som jobbar i gymnastikskor och utan skyddsutrustning släpar rasmassor som rymmer asbest, inkvarteringsbodar som saknar det mesta, rangliga byggställningar. Och så vidare.

Det är sådana frågor Byggnads krav handlar om och som vanligt är arbetsköparna helt oförstående. Men jag tycker det är bra och sturskt av Byggnads att våga driva på och kräva rimliga och trygga arbetsvillkor för alla i branschen.