Allting är klibbigt nu, för en liten stund. Som en karneval... Solen som bränner mot den nakna huden, dansgolven tycks aldrig stänga, eviga nätter långt borta från vinterns ensamhet, glass till frukost i gryningen på Sibylla. Och jag vill dansa, hångla, ha hybris, men patriarkatet och rasismen lägger stenar i mina fickor, och jag lyckas aldrig helt lämna marken. I värmen förvandlas staden till ett hypermaskulint högstadie där man får vänja sig vid att åtminstone bli lite tafsad på om man skall röra sig i den.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
För oss som kodas som kroppar ligger dansen alltid nära våldet: den lekfulla fasthållningen i kön, frågorna om vad man tar för en avsugning, den tvångsmässiga skammen som följer när snubbar tafsar inför och i relation till publik, att man inte vet vad som är jobbigast – handen innanför ens trosor – eller de kvinnor och män som skall tycka synd om och äcklas över övergreppet som man inte längre kan skilja från sitt jag. Precis som på högstadiet kommer jag på mig själv med att ibland nästan vara tacksam över sexismen, det är i alla fall ett erkännande av att jag är en kvinna, en människa, när alternativet som blatte, trans eller andra identiteter som utmanar feminitetens norm inte sällan är bli bemötta som ett djur eller monster. Jag har lärt mig att kalkylera korrelationen mellan vilka klubbar jag går ut på och vilka typer av övergrepp jag riskeras att utsättas för. Jag kan välja vilka nätter jag ska bli behandlad som en en tjej; som rumpa, bröst och mun, eller när jag i stället kommer att bli sedd som en blatte, och därmed bli ignorerad, inte få komma in på klubben, bli ifrågasatt som svensk, som kvinna, och om männen är packade och rusiga av rasismens yttrandefrihet få höra: du är äcklig, du är ful, var är din blonda kompis?
För oss som kodas som kroppar ligger dansen alltid nära våldet, och sorgen är kanske inte så mycket de vardagliga små övergreppen utan kunskapen i att koda dem, att tvingas lära sig olika försvarsstrategier, det ständiga beräknandet kring vilka beteenden som stannar som maktmarkeringar och vad som kan bli till ett slag eller en våldtäkt. Men mest ledsen är jag över att jag inte kan flyga. Att kärlek inte går att separera från utnyttjande av mitt emotionella arbete. Att njutningen, den sexuella, men också alla andra former för extas, alltid måste hänga samman med pengar, makt och våld. Att det är svårt att skilja på begär och självförakt när innebörden av att vara kroppslig för många av oss är att vara mindre människa. Det finns ingen fungerande motstrategi. Så länge som vi lever i kapitalismen så existerar våldet också i allt: dricker vi kaffe eller andras exploatering? Älskar vi eller underordnar vi oss? Makten bebor mina dansgolv, min längtan, min självaste kropp och begär.
Det är sommar nu. Allting är klibbigt, för en liten stund, och jag skall kasta mig ut i havet, hur många hajar det än är som äger och bevakar det. Det finns hav, och solstrålarna som speglar sig i dem. Festernas och fotbollsmatchernas spontana gemenskap finns. Det finns sensualitet, fingrar mot en rysande nacke, ett kön som vidgar sig. Tills vi får finnas, på riktigt, kommer vi aldrig helt att känna njutningens fulla existens, men jag ryser av antydningen till den. Jag lever och misslyckas, och lever och misslyckas, och lever, och drömmer om den dag vi kan uppleva våra kroppar och världen utan att varken besegra oss själva eller någon annan.